Johan Berthling x3

Küchen / Berthling / Noble
Night in Europe
NoBusiness Records, NBCD 78
Sousa / Berthling / Ferrandini
Futuro
Clean Feed, CF334CD
Oren Ambarchi & Johan Berthling
Tongue Tied
Häpna, H.55

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: mån, 2015-11-09 12:53

Johan Berthling har verkligen varit i ropet på sistone. Han är en man med många strängar på sin lyra: basist, gitarrist, keyboardist, skivbolagsägare, producent, ljudtekniker, konsertarrangör och omslagsdesigner. Han är en väldigt öppen musiker som rör sig lika ledigt inom frijazzen som popen och rocken och vad han än gör så gör han det med full känsla, något vi får bevittna på tre av hans senaste skivor. De två första presenterar Johan Berthling på kontrabas i två frijazztrios, den ena med portugiserna Pedor Sousa och Gabriel Ferrandini i en studioinspelning i Lissabon i slutet på 2012, och den andra med Martin Küchen och brittiske trumslagaren Steve Noble under en live-konsert på Glenn Miller Café i Stockholm förra året.

Sättningen i de båda triorna är densamma, saxofon/kontrabas/trummor och ett jämförande är ganska intressant. På Futuro hör vi Gabriel Ferrandini bakom trummorna och han en av de mest välljudande trummisarna på frijazzscenen just nu. Hans touch är magisk och han är mjuk, följsam och ständigt uppmärksam på vad som händer omkring honom. Berthling trivs bra och utnyttjar det utrymme som Ferrandini lämnar och fyller luckorna med stort självförtroende. Han spelar ovanligt mycket och kraftfullt, det är fint att höra honom ta plats.

I den andra trion har vi Steve Noble som är en av de mjukhårdaste trummisar jag vet. När han spelar svagt gör han det med en väldig energi och när han spelar starkt gör han det med en fin lätthet. Samtidigt kan han vara väldigt brutal när det behövs. Ferrandini är en målande trummis medan Noble gärna går in i boxningsringen. Den senare hörs ofta med Jonathan Edwards och de två är något av ett ostoppbart frijazzmaskineri, men med Johan Berthling vrids dock hastigheten och ångan ner något, hans lugna och förnuftiga basspel lockar fram den dynamiska sidan i Noble som låter lättare och finare än jag hört honom på länge.

När det kommer till saxofonisterna så kan man säga så här: den ene tar plats medan den andra gärna lägger sig lite i bakgrunden. Martin Küchen har ett väldigt eget spelsätt. Hans ton, frasering, rytmik, upplägg, ja allt låter lite annorlunda jämfört med gängse frijazzsaxofonist. Vilket är intressant. Men det är inte heller problemfritt. Han tenderat att spela över lite, vågar inte släppa taget utan kör sitt eget race. Han är så koncentrerad på sig själv att han glömmer sina medspelare som aldrig får chans att kliva fram. Samspelet funkar inte riktigt men som tur är är kompet så bra och Küchen är ändå i sina svaga stunder intressant så trion funkar. Kanske om de spelar ihop sig lite och vågar släppa taget så kommer det låta annorlunda.

Pedro Sousa är av en mer balaserad natur och tar hellre ett steg bakåt, antyder och lämnar vissa saker osagda. Han har en fin ton i saxen och ett härligt fundersamt spelsätt som funkar bra med en stark Berthling och en förstående Ferrandini. Musiken flyter lätt framåt, men inte utan viss dramatik. Det är djupt och dovt, en trio som förmedlar djupa känslor.

På båda skivorna gör Berthling alla rätt: ger stöd där det behövs, tar plats när det krävs, svänger och sliter, lägger mattor och för musiken framåt. Han är en sådan där basist som jobbar för musikens bästa. Han söker inte rampljuset, men om man skulle ta bort honom skulle musiken fallera. Hans roll är otroligt viktig.

En helt annan sida av Berthling får vi på skivan Tongue Tied där vi hör honom i duo med astraliensiske multiinstrumentalisten Oren Ambarchi i ett möte där texturer och tillstånd står i centrum. Berthling spelar förutom kontrabas även elbas, Hammondorgel och synt medan Ambarchi trakterar gitarr, trummor och synt. Tongue Tied är deras första skiva sedan 2003 års My Days Are Darker Than Your Nights och det är en härlig återförening.

Mjuka ljudlandskap byggs upp i flera lager och ambiensen är perfekt avvägd gällande timing och förändringar. När trummorna närvarar bidrar deras monotona upplägg till en viss kraut-känsla som är rätt härlig. Det gäller att gräva in sig mellan alla de lager som finns i musiken, för Berthling och Ambarchi är mästare på detaljer och det är en mängd ljud som finns insprängda. Och trots att det är ganska konsonant så händer det mycket under ytan; ljud, toner och rytmer som inte vill ställa sig i led. Tongue Tied är en väl avvägd skiva som visar på att hantverksskicklighet lätt kan kombineras med meningsfullhet.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry