John Butcher, Thomas Lehn, John Tilbury: Exta

John Butcher, Thomas Lehn, John Tilbury
Exta
Fataka 7

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2013-08-20 18:18

Att känna igen sig i varandra och se sådant hos de andra som de själva inte upptäckt. Ungefär så kan jag läsa av omslagets slaktarfönster skyltat med diverse inälvor. Självbespeglande?

På sätt och vis är detta en trio som både dyker djupt i Narkissos vatten och samtidigt just därigenom upptäcker hur ytan är det som grumlas först. Klart vatten och tydliga bilder blir det först långt nere.
Pålitliga musiker!

Trion är inte förvånande. Tre pionjärer och veteraner måste jag väl kalla dem för. Var och en med tydliga konstnärliga profiler. Lehn med sin känsla för synthen som flygande tefat och en sällsynt känsla att improviserande manövrera detsamma. Tilburys knappa tillknäppta anslag, distinkta interpunktion i vilket stycke som helst. En klingande butterhet. Och Butchers saxofon som sträcker sig över hela horisonten utan att någonsin behöva påpeka sin väldighet. Brittiskt artikulerad.

Hur går detta ihop? Brittisk utforskargärning, tysk vildsinthet och mer brittisk utforskargärning men då med pausen och tystnaden som skärpa åt musikens konturer.

I tanken är det svårt, i verkligheten låter det lätt. Var och en av spelarna känns igen. Butcher låter saxen purra, morra, smeka, söka, viska, men han pressar den också upp i tjocka klanger och höga toner. Tilbury kommenterar på sitt eget torra vis vad de sysslar med. Och Lehn låter synthen otåligt smyga omkring runt de andra.

Så långt är allt gott och väl. Detta hade jag förväntat mig av tre elitspelare med enorma kunskaper tillsammans. Men så är det något som inte stämmer med detta. Örat säger mig det. För att återvända till den låghalta jämförelsen med Narkissos ovan. Just speglingarna av var och en är glimrande nog, men här kommer detta egendomliga ”något” in som är så sällsynt.

Idag görs väldigt mycket så snabbt och så ofta att alltför många cd just bara är tillfällig avglans, speglingar. Jag har ingen aning om hur denna inspelning gått till. Men annorlunda låter det. Då rör det sig om våra musikers umgänge med varandra. Hur till exempel Lehn och Butcher plaskar runt i den gemensamma musikbilden och lägger till, förändrar, trollar fram ur den andre nya linjer, klanger, toner, kombinationer.

Och det är något helt annat de gör än rätt och slätt bra improvisationer ihop. Här är det nästan som om alla tre spelar på varandras instrument. De byter roller och förblir sig själva.

Det finns inte ett ljud som Lehn eller Butcher framkallar hos varandra som inte Tilbury interpunkterar eller fyller upp med sina dröjande pianoklanger. Hans avmätta anslag är här suveränt, eftersom de andra fyller på med färger. Så kan jag vända på det. Det finns inte ett andetag genom saxen som inte Tilbury kolorerar. Eller det finns inte en svirrande susning från Lehns synt som inte fyller upp de långsamma pianotangenternas eftertänksamhet.
Detta betyder inte att de till varje pris förändrar sig, sträcker sig över källans vattenyta, nej, snarare att de förmår stanna till. Därför kan Butcher långsamt glida ut i något av det innerligaste och subtilaste som en saxofon kan ge ifrån sig, samtidigt som Tilburys toner liksom promenerar vidare och Lehn låter synten smyga sig framåt. De varvar normaliteter, som de tillsammans upptäcker omfattning och skönhet i. Inget jäkt, inte någon världsmästartakt.

Det handlar i synnerhet om att iaktta varandras rörelser. Sällan har jag hört musik så rik på riktningar och just rörelser. Ingen början eller slut, men ett kreativt irrande in och ut och tvärs över varandras stigar. Det rör sig om att utforska varandras rörelser för att ta till sig något själv och kanske gå hit och/eller dit för att pröva de andras vägar.

Varje ny riktning och bredd i musiken får då ta tid. Rörelsen heter här ofta uppstannande.

Som om de förvånades över att de flög eller åtminstone flöt.
I det läget är parametrar som främmandegöring eller motsatsparet ljudstarkt-lågdynamiskt likgiltiga, musikerna gör sig till varandras parametrar. Det behövs inga explosioner, hela musiken är explosivt komprimerad, ungefär som om de tre undersökte explosionens ögonblickliga anatomi under en timmes tid.
Musiken flyter som rännilar från Narkissos källa, lugnt, sökande, bilderna blandas med varandra.

Det här glimrande viset att skjuta sig in i varandras påståenden mynnar ut i extremt förtätade avsnitt, där varje insats av någon hörs som något av det mest konstnärligt distinkta jag upplevt av var och en, inte minst Butcher och Lehn. Mina intryck gör mig omtumlad, därför kanske mitt resonemang fått mycket karaktär av sporadiska anteckningar.

Sammanfattningsvis är detta en extraordinär improvisationsskiva, som gått flera steg längre än de flesta. Jag önskar att andra musiker med samma kapacitet kunde unna sig den artigheten mot det egna konstnärskapet att på det här viset begrunda, fördjupa och verkligen förstärka sin musik.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry