John Butcher x2

John Butcher
Nigemizu
Uchimizu Records, Uchimizu01
John Butcher & Fred Frith
The Natural Order
Northern Spy Records, NS 060

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: ons, 2015-03-18 10:59

John Butcher har under åren placerat sig i en position som en av de mest inflytelserika improsaxofonisterna sedan Evan Parker. Butcher är väl den saxofonist som utvecklat de tekniska aspekterna av saxofonspelet mest och hans spelstil är även en av de mest personliga idag. Att Butcher är bekväm i soloformatet har han vid det här laget gjort tydligt. Han har släppt ett tiotal soloskivor och har turnerat världen över. På Nigemizu hör vi två konserter inspelade i Japan, sommaren 2013.

Skivan öppnar med "Enrai" en 26 minuter lång hisnande tenorsaxofonhantering. Han bygger upp stycket i lugn och ro, utnyttjar tiden och utrymmet till att skapa något som närmast liknar en svit i det att Butcher anammar ett uttryckssätt, en figur eller ett sound, håller i det en stund för att sedan släppa det och hitta något nytt att bygga kring. Han lyckas med att hacka upp musiken men samtidigt få det att hänga ihop. Variationen är stor och Butcher använder saxens fulla register. Polyfoni, luft, abstrakta melodifragment, rappa piskande toner, ljud som byggs upp i lager, utdragna rop, kvitter, allt undersöks för att sedan arkiveras.

På andra och tredje styckena "Uchimizu" och "Hamon" spelar Butcher sopransaxofon och hans spel blir mindre abstrakt. Både rytmik och melodik är tydligare och stundtals svänger det nästan, om än ganska stelt. Tonen spelar en huvudroll, att låta saxofonen tala för sig själv. Sopranstyckena är mer lättsmälta än tenorstycket, men de är för den sakens skull inte mindre komplexa. Komplexiteten ligger i det outtalade, i hur ljuden sammanfogas i till en helhet och placeras i förhållande till varandra. Det är en komplex uppbyggnad som utmanar lyssnaren och endast koncentrerat lyssnande kan knäcka koden.

Ännu en gång visar Butcher vilken saxofonmästare han är. Nigemizu är ännu en i raden av fantastiska soloskivor som Butcher skämmer bort oss med.

Även duoformatet passar Butcher. Han låter bra när han får stort utrymme till att vända ut och in på sin saxofon. På The Natural Order hör vi honom med elgitarristen Fred Frith och man kan lugnt säga att de två representerar lite olika skolor: även om Frith rört/rör sig i avant-garde/impro/vadvinuskakalladet-kretsar vittnar hans gitarrspel om en bakgrund i den alternativa rocken, något som ligger en bra bit från Butcher. Och det är i denna skillnad som det intressanta ligger.

Metaforen musik som konversation är en av de vanligaste när man beskriver musik. Här kommer den verkligen till pass. Det är som att Frith och Butcher talar två olika språk. De närmar sig varandra lite försiktigt, vill inte förolämpa. Försöker hitta en gemensam grund, någon fras att dela. Ibland lyckas de kommunicera över språkbarriärerna och ibland lyckas de inte alls. Det är vid dessa två poler som musiken är som intressantast: när de håller med och förstår varandra helt eller när de inte gör det alls.

Exempel på samförstånd hörs på öppningsspåret "That Unforgettable Line" där Butcher spelar snirklig tenor som snyggt parerar Friths gitarr, eller "Colour of an eye Half Seen" där de kluvna saxtonerna är lika råa som den rundgång gitarren producerar. Exempel där de inte riktigt kommer överens är "Turning Away in Time" där Frith spelar en twanging gitarr som känns ganska främmande för Butcher som flyr undan med snabba löpningar på sopranen, eller "Delirium Perhaps" där de både envist håller sig till sina egna fraser utan att riktigt lyssna på varandra. Denna dissonans är dock intressant, för i slutändan når de ändå fram till varandra.

Skivans sista spår är en abstrakt svävande historia som tycks vittna om kapitulation. För varandra och för musiken. Här släpper de taget, sväljer stoltheten och blottar halsen för varandra. Efter en skiva med yvigt gestikulerande kommer denna avslutning som en djup suck där spänningarna släpper. Diskussionen är över, språket räcker inte längre till. Endast tystnad återstår.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry