John Cage - Early electronic and tape music

John Cage
Early electronic and tape music
Sub Rosa SRV361

Av: Kristoffer Westin

Publicerad: tors, 2014-05-01 02:23

Den tredje delen i Sub Rosas ”Early electronic”-serie tillägnas musik för band och elektronik av John Cage. Medan tidigare två album består av tidigare publicerat material (elektroakustisk musik av Leo Küpper respektive Francois Bayle), är samtliga stycken på Cageskivan nyinspelningar. Gruppen Langham Research Centre står för samtliga tolkningar, medan Catherine Carter lånar sin röst till kompositionen "Aria" (1958), vilken framförs simultant med "Fontana Mix" (1958) i en version för band.

Langham Research Centre specialiserar sig på äldre elektronisk musik och använder sig enbart av vintageutrustning. Detta för att i största möjliga mån efterlikna den ljudbild som var möjlig när verken komponerades. Det arkaiserande greppet förstärks av klädkoden vit skjorta och svart slips, som gruppen poserar i både på deras hemsida och LP-konvolutets baksida. Ja, det var så alla västerländska män såg ut på 50- och 60-talet. Nördigt, men naturligtvis med glimten i ögat. Early electronic and tape music är, oavsett den krispiga vintageaspekten, en mycket genomtänkt och genomarbetad skiva. Att inta den position som gruppen gör, det vill säga att utgå från teknik som var aktuell vid tiden för verkens tillkomst, är resultatmässigt attraktivt. Ljudbilden är utomordentlig och tolkningarna heller inte tokiga. Emfasen på vintage, denna romantiska tillbakablick, strider förvisso mot Cages idéer; å andra sidan finns här en historisk poäng att hämta, som även upphovsmannen förmodas ha godkänt.

Albumet öppnar med "Fontana Mix" som ges simultant med "Aria". Det förra verket är primärt en bandkomposition, men dess partitur kan även användas för instrument (vilka instrument och hur många väljer tolkarna). Cage själv klippte ihop den mest klassiska mixen, medan slagverkaren och ljudkonstnären, Max Neuhaus, har stått för en uppmärksammad liveelektronisk version ("Fontana Mix-Feed"). Vanligt förekommande är att verket – som på Sub Rosaskivan – framförs samtidigt med "Aria". En utomordentlig inspelning av detta slag finns med "Fontana Mix" i en bandversion tillsammans med "Aria" i tolkning av sångerskan Cathy Berberian, som också är tillägnad det senare stycket. Mer än fem decennier har passerat sedan Berberians rosade inspelning, varför Catherine Carters nutida tolkning har en modernare prägel. Och konstigt vore väl annat. Kompositionen föreskriver en blandning av olika stilarter och röstlägen, vilket Carter hanterar mycket väl och ger ett lika utmanande som variationsrikt framförande. Däremot når hon inte upp till Berberians elokventa och omfångsrika stämma. Å andra sidan var Cathy ett magnifikt unikum som saknade jämförelser.

Jämsides med "Aria" lyssnar vi som sagt till de tvära kasten i Langham Research Centres tolkning av "Fontana Mix". Gruppen har använt Cages gamla ljudupptagningar tillsammans med radio och synthesizer, vilket förstås är helt i enlighet med partituret. Till yttermera förefaller radion vara mycket passande med tanke på Cages flitiga användning av denna apparat. Resultatet kan beskrivas som en överraskningens musik – korta ljudfragment möter längre, starka möter svaga och förstås finns allt mellan dessa ytterligheter. Cages musik (från omkring 1952 och framåt) eftersträvar att imitera processerna i naturen och detta stycke tjänar som gott exempel på detta. Flera händelser möter varandra och pågår samtidigt, något avbryts, samtidigt som något annat följer. Det är bara att luta sig tillbaka, insupa ljuden och släppa tanken på relationer. "Aria" blir i sammanhanget ett lyssningscentrum som pockar på uppmärksamheten och tillsammans med "Fontana Mix" erbjuds en upplevelse väl värd att ta del av. Kort sagt en varmt välkommen nyinspelning av dessa verk!

Samtliga kompositioner på Early electronic and tape music tillkom under 1950- och 1960-talet. Som bekant var det en tid då mycket nytt drabbade den västerländska konstmusiken – däribland elektronikens intåg på en bredare front, särskilt genom upprättandet av de första elektronmusikstudiorna. Cage anslöt sig visserligen aldrig till någon studio på samma sätt som exempelvis Karlheinz Stockhausen i Köln och Pierre Schaeffer i Paris. Däremot ivrade amerikanen för den högteknologiska utvecklingen och var alltid en av de första att problematisera och utforska de olika möjligheterna inom musikens gränser – eller det ljudande, ”you don't have to call it music if the term shocks you” som han uttryckte det själv. Fixerad bandmusik – det vill säga sådan som lagras på band och därefter förblir en likaklingande komposition – intresserade honom emellertid inte.

Redan i Cages tidiga bandkompositioner, ”Williams Mix” och ”Imaginary Landscape no. 5”, båda från 1952, noterar vi ointresset för det fasta. Styckena har gemensamt att de utgår från ett bestämt partitur, medan en öppen parameter står att finna i urvalet av inspelningar, vilka tolkaren förfogar över. I ”Williams Mix” krävs omkring 600 inspelningar, som vidare klipps till efter ett partitur omfattande cirka 200 sidor, för att slutligen ge en speltid på mindre än fem minuter, medan ”Imaginary Landscape nr 5” komponerades för 42 fritt valda skivinspelningar som fixeras på band efter ett partitur. Härmed låter dessa stycken mycket annorlunda varje gång en ny version genomförs. Realisationen av ”Williams Mix” innebär dock ett fruktansvärt tidsödande arbete, vilket förmodas vara anledningen till att Langham Research Centre istället har valt att presentera det långt mer hanterliga stycket ”Imaginary Landscape no 5”. Tyvärr – och förstås – är ”Williams Mix” en långt mer intressant komposition; enligt min mening till och med det mest intressanta som tillkom under bandmusikens barndom.

Jag erinrar mig en inspelning av ”Imaginary Landscape no 5” på Hat Art där enbart skivor med Anthony Braxton (på samma etikett) nyttjas. Fräsigt, men naturligtvis föredrar man Braxton själv. Möjligheterna är som ni förstår närmast oändliga och Langham gör ett gott arbete; de många och konventionella inspelningarna (däribland en god portion klassisk musik) låter okonventionella i sitt nya sammanhang. Verket tycks fungera bäst när välbekant musik används, eftersom den transformeras till något obekant i det nya ljuset. Här kan man förstås skjuta in frågan om vad som är välbekant musik, men jag lämnar den öppen tillsvidare.

Cages processuella musik var svår att tillämpa på det elektroniska mediet, eftersom tekniken var så begränsad. I flera stycken från senare delen av 1950-talet, exempelvis "Fontana Mix", specificeras inte instrumenten och därmed finns förstås utrymme för elektroniska instrument. Men den verkliga förlösningen tog sig uttryck i ”Cartridge Music” (1960). Här introducerar Cage världen för liveelektronisk musik för första gången (visserligen en definitionsfråga). ”Cartridge” i titeln åsyftar pickupen på skivspelare, vari man sätter nålen som tar upp ljudet från skivorna. I stycket används pickuper, men Cage förespråkar att man, som substitut till nålen, applicerar andra föremål. På albumet ges ett finkänsligt framförande, där de många nyanserna imponerar, medan det förefaller lite platt beträffande dynamiken. Ändå övertygar det mer än flera andra inspelningar som jag har tagit del av. Den gamla inspelningen med Cage och Tudor från tidigt 60-tal är emellertid, i mitt tycke, fortfarande den mest imponerande versionen – rå, ruffig och obarmhärtig. Den frammanar en vilja att leva i ett ljud. Å andra sidan öppnar verket för många olika slags tolkningar, men jag förordar ändå en våldsamt stark ljudvolym i en bäcksvart miljö och tydligen var omständigheterna just sådana vid uruppförandet, som faktiskt tog plats i Stockholm 1960.

Från senare delen av femtiotalet och i synnerhet under 60-talet, tenderade flera av Cages kompositioner utforska den öppna konstens ytterligheter. Framförallt gjordes detta i en serie av sju verk titulerade Variations, som tillkom mellan åren 1958 och 1966. De senare variationerna, IV-VII, expanderar successivt med hänsyn till involverade element och ljudproducenter – från happeningorienterade skapelser till livliga multimediaevent (fina filmupptagningar finns av ”Variations V” på Mode respektive ”Variations VII” på Artpix). De tre första versionerna har tolkats på många olika sätt, dock oftast med utgångspunkt från klassiska instrument. David Tudors tolkning av ”Variations II” är nog bland det häftigaste, engagerande och mest innovativa jag hört någon åstadkomma inom ramen för denna typ av öppna konst. Langhams inspelning av ”Variations I” är också en säregen tolkning – medels skivspelare, kassettband, radio och tal landar de emellertid i en ljudbild som snarast befinner sig någonstans mellan Robert Ashleys Automatic Writing och G(ör)D(et)S(jälv)-experimentgrupper från sent sjuttiotal och tidigt åttiotal. Faktum är att jag stundtals tänker på Throbbing Gristles ”Slug Bait”, låt säga i en censurerad barnversion. Kort sagt ges ”Variations I” i en överraskande och mycket individuell tolkning.

I flera fall beträffande Cages verk kan det vara svårt att dokumentera resultaten tillfredsställande på skiva. ”0'00”” (1960) förmodas vara väldigt häftigt och fascinerande live på grund av dess teatrala kvaliteter, medan en ljudinspelning tenderar att bli ganska tafatt. Stycket instruerar att man ska utföra en disciplinerad aktion, företrädesvis – vad jag har förstått – ett faktiskt uppdrag som att svara på ett brev eller dylikt. De ljud som uppstår vid denna aktivitet plockas upp med mikrofoner (med fördel kontaktmikrofoner) och återges mycket ljudstarkt via högtalare. ”0'00”” åtföljs av undertiteln ”4'33” part 2”, alltså en fortsättning på Cages ”tysta” stycke från 1952. Här finns förvisso gott om stoff att diskutera, men inget som gör upptagningen på Sub Rosa-etiketten mer intressant.

Det förhållandevis okända stycket ”WBAI (1960)” är det enda på albumet som inte har spelats in tidigare. Liksom fallet ”0'00” är jag dock tveksam över huruvida en enkel ljudupptagning gör verket rättvisa. I Langham Research Centres tolkning används sinusvågoscillator, skivspelare, synthesizer och radio. Resultatet är trivsamt, men inte särskilt engagerande. Vitt brus och färgat brus varvas med skarpa sinusvågor, brummande bas och en gammal skivinspelning där fiol dominerar. Gruppen gör ett hedervärt arbete, men jag anar samtidigt brister antingen i kompositionen, presentationen (skivmediet) eller tolkningen.

Den tredje delen i Sub Rosas ”Early electronic”-serie ger ändock en god introduktion till Cages verksamhet på det elektroniska fältet under 1950- och 1960-talet. Bland flera lämpliga ljuddokumentationer saknas framförallt ”Williams Mix”, men det skulle heller inte skada att göra en nyinspelning av ”Rozart Mix”, som bara finns i en upptagning. Det senare verket har dock återutgivits på Sub Rosa i ett tidigare skede (An anthology of noise & electronic music / first a-chronology 1921–2001, ursprungligen på samlingsvolymen med den monumentala och passande titeln Music before revolution på EMI), varför det förmodligen inte var aktuellt. ”Williams Mix” har visserligen dokumenterats utförligt av Larry Austin på CD:n Octo Mixes, vid sidan av den charmiga, men stojiga liveupptagningen från 1958 (ursprungligen på Avakian-trippeln 25-year retrospective concert of the music of John Cage). Urvalet av moderna klassiker som ”Fontana Mix” simultant med ”Aria”, liksom ”Cartridge Music” känns förstås angeläget och genomförs med både skärpa och elegans. Vid sidan av dessa är det glädjande att se det mycket innovativa arbetet med ”Variations I”, liksom det stabila och övertygande hanterandet av ”Imaginary Landscape no 5”, medan ”0'00” och första inspelningen av ”WBAI” lämnade mig undrande över både möjligheten och nödvändigheten beträffande dokumentation på skiva. Cages musik är emellertid i flera fall svårhanterlig för skivmediet och det är välbekant att han personligen avskydde skivinspelningar. Detta till trots torde han vara en av de mest väldokumenterade tonsättarna från 1900-talet. Och med detta i åtanke är en rekommendation av Early electronic and tape music ett mycket gott betyg.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry