John Edwards, Mark Sanders, John Tilbury: A field perpetually at the edge of disorder

John Edwards, Mark Sanders, John Tilbury
A Field Perpetually at the Edge of Disorder
Fataka 9

Av: Thomas Millroth

Publicerad: mån, 2014-08-11 19:18

Det är klassiskt just för att de verkar insistera på att välta saker över ända. Redan albumets titel är typisk, hämtad från Martha Roslers ”Culture Class”.
Det kan låta cerebralt och är det. En musik som inte förnekar intellektet, som gärna är politisk, men aldrig skattar åt någon ideologi. Däremot demonstrerar den gärna kaxigt sin självständighet och sina jämställda ideal.

Pianisten John Tilbury är i grunden en samtida konstmusiker, som gav sig in i improvisationsmusiken och för alltid, bland annat i AMM, satte en viktig grund, där kunskap, tradition och nytänkande samsades med en ofta kompromisslös inställning, som ändå alltid rymde jämställdhet, men inte nivellering. Om John Stevens idé var att vem som helst skulle kliva in och skapa sig en egen stil och på så vis demokratiskt bygga en ny musik byggd på öra och fantasi, då är Tilbury aristokraten, som inte är mindre revolutionär för det. Skärpa, form, anslag och en kristallinsk klangbild är hans adelsmärke. John Edwards bas och Mark Sanders slagverk är helt likvärdiga pianot. Tilbury är den erfarne, nestorn, men här råder ingen hierarki.

Denna musik är modernism, som byggt upp egna öppna spelsätt och som aldrig någonsin skattat åt moderörelser à la postmodernismen. Inga ironier, men en djup tro på det äkta i uppriktigt samspel där en musikalisk komposition omsorgsfullt konstrueras. Musikerna rör sig koncentrerat i alla de rum och kammare som uppstår. Först och främst de som varje instrument skapar.
Karaktärerna är så olika, här byts inte identitet med varandra, inga instrument maskeras eller främmandegörs. Edwards bas strängar och spänner sig mäktigt storbukigt.

Snabba kast, pauser, instrumentet lyssnar med hela sin kropp. Stråken dansar oregelbundet i korthuggna figurer över strängarna. Sanders slagverk är en klassiker i sin sort. Kantslagen, de korta klangerna från cymbalerna, ljudet från trumskinn som gnids hårt, torra virvlar, stockarna som träffar varandra i korta explosioner.

Varje ljud undersöks på sina egna kvaliteter. Purr och knarr mot isande flageoletter. Torra slagkluster på låg volym medan basen försöker gå upp i falsett.
Det låter sönderhackat, sönderdelat för att fogas om, där fogmassan också märks.
Ibland blir det litet förstrött som för att fundera på nästa steg. Och det kommer: attacker, böljande musik med litet korta jazzreminiscenser, särskilt hos Sanders.
Tilburys piano är som klara isbitar, den musiken är liksom bruten genom ett prisma, där han iakttar varje färg.

Ibland trakterar han fåglalåt, jo, han gör det, och tänker väl att han är en riktig spelevink, som får lyssnaren att tänka på John Cage (ni vet, den där koltrasten!).

Den här skivan är värd att höra inte minst för hur Tilbury kan lägga upp korta utklingande klanger som lyfter upp bassträngarnas envetna vandrande och bubblande rytmer. De rusar ikapp med slagverket, men Tilbury nöjer sig med distinkta anslag av olikfärgade klanger. Och ibland en dundrande täthet.

Det är fantastiskt musikäventyr. Naturligtvis går det att beskriva musiken ur ett utommusikaliskt perspektiv. Då rör den sig av och an mellan ordning, kunnande och överraskningarnas kaos. Här gäller det att ta till sig och behärska kaos och slump. Det låter som om de skapar musik mitt emellan två rörelser, en förfluten och en kommande sprungen ur det förflutna. På något vis sysslar dessa musiker metaforiskt med förlossning. Om det nu går att kalla denna musik utan metaforer och omskrivningar för metaforisk. Jag gör det ändå, för det ligger i uttryckets motsägelsefullhet och spänningsfält.

Kanske har herrarna något slags idé, annars skulle skivan inte kallats som den har benämnts. Det rör sig om en beskrivning, en hommage kanske eller ett tillkännagivande av en ståndpunkt. En aning av beskrivning av ett samtida läge vari denna musik finns.

Visst, kanske de har tänkt så omvälvande, men så snart de föst samman instrumenten, det första kantslaget har framkallat det första bullret över strängarna och tätt klingande exakt anslagna pianoklanger har känt på studsen i den musik, som de nu ska gå in i under en timmes tid, ja, så snart de har börjat spela sig inåt i dessa rum och gränstrakter, då har de glömt bort både revolution, demokrati och föresatser. Det skulle kunna bli litet hur som helst. Basen tar plats, pianot övermannar de andra med sin knivskarpa moral eller slagverket punkterar all rörelse med repetitiv envetenhet. Det händer inte.

Därför att det ofta känns som om de spelar varandras instrument. Deras mest revolterande insikt i det ögonblicket måste vara att gränsöverskridning inte ska tas bokstavligt genom att dölja instrumentens karaktär, byta roller eller till och med pilla på grannens tangenter. Nej, gränsöverskridning är en mental, moralisk, andlig händelse som enbart lyckas genom långt mästerskap och suverän orienteringsförmåga i de mörkaste och outforskade små prång i rummen.

En skiva som motsvarar varje högt ställd förväntning på ren klingande improvisation, där inget döljs, allt är kristallklart. Många gånger kommer jag ta fram denna cd med John Edwards, Mark Sanders och John Tilbury, då jag lyssnat mig igenom någon oinspirerad härmisskiva. Sådana som bara låtsas för att synas.
De här musikerna vill bara höras.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry