John Stevens, Paul Rutherford, Evan Parker, Barry Guy: one four and two twos

John Stevens, Paul Rutherford, Evan Parker, Barry Guy
One Four and Two Twos
Emanem 5027

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2012-11-21 23:09

Den minnesgode och den envetne samlaren känner igen en del av materialet. Kombinationen John Stevens, Paul Rutherford, Evan Parker och Barry Guy inspelade 1978 var först utgiven i sin helhet på märket Konnex 1994 (fyra av de fem låtarna dock redan 1980 på View). Här är det nu ånyo och det tackar vi för, eftersom detta är en av de starkaste muskulösa frijazziga sessionerna som herrarna gjorde. Det är öppet spel från första början med en vanvettigt ösande mästerlig Stevens på trummor. Det är bara att njuta av Guys mirakulösa basspel, Parkers ettriga sopran och egendomligt plåtiga tenorsax och inte minst Rutherfords smidigt sjungande trombonspel. Det är bra, det är en klassiker i sin genre. Den som vill närma sig denna brittiska impro men känner sig ovan må börja här. Dörrarna är vidöppna från första tonen.
Och man hör lätt hur alla i kvartetten är gamla älskansvärda jazzmusiker.

Så kan man lätt lyssna på denna kvartettmusik där ingen står bakom eller före den andre. Där skiljer de sig från jazzen. Vi hör fyra solister på samma gång.

De andra fem styckena på albumet är däremot inte publicerade tidigare. Märkligt nog.

Här är tre stycken med Paul Rutherford och Barry Guy. Nog visste jag förut hur bra de var, men här pressar de skiten ur varandra och ger sig aldrig förrän varje ton är skarpslipad. Det är impro som får mig att tappa andan.

Klassiskt ja. I slutet av 70-talet lät det så här bra ofta. Hungern fanns där, experimentlustan likaså. Övertygelsen att denna musik faktiskt var ett slags utopi, en modell av möjligheter. Samhälleliga, medmänskliga.

Men så kommer de avslutande två styckena från 1992. Det är från en konsert då Spontaneous Music Ensemble skulle uppträda med Evan Parker solo. Då hela SME inte kunde komma blev det så här i stället. John Stevens spelar duo med Evan Parker. Slagverk och sopransax blandar sig och byter ljud. De skär rummet i strimlor, de ripplar långa strimlor toner som lyfter högt över taken. Det är en av de bästa duo jag hört på mycket länge.
Åter: hur utmanande och avklätt och avslöjande improns näst minsta form är, duon, där ingen kan gömma sig och bara direkt tilltal gäller.

Den duetten hör till det förnämsta Emanem har gett ut. Och så ska ni veta att resten av musiken på skivan hör till det yppersta brittisk impro frambringat. Ett fynd, som man brukar säga. Emanem förnekar sig inte.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry