Jojo Hiroshige/ Pika /Paal Nilssen-Love /Lasse Marhaug: Osaka Fortune

Jojo Hiroshige / Pika / Paal Nilssen-Love / Lasse Marhaug
Osaka Fortune
Premier Sang, PS007

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: ons, 2014-03-19 12:00

Lasse Marhaug och Paal Nilssen-Love har verkligen kommit i fas. I oktober förra året kom de två fenomenala skivorna The Love Robots och Explosion Course där denna oväsendets dynamiska duo bjudit in Jim O’Rourke och Otomo Yoshihide respektive för att skapa två blytunga Noise/rock-plattor. Dessa skivor spelades in i Tokyo i februari 2011, och i samma veva gick man även in i studion i Osaka som en kvartett och resultatet av detta möte finner vi på Osaka Fortune, släppt på LP på franska Premier Sang.

Osaka Fortune har Marhaug och Nilssen-Love slagit sig samman med noiselegenden Jojo Hiroshige på gitarr och den unga Pika på trummor/röst och från denna sättning kan man väl bara vänta sig en sak: ett jävla liv. Och det blir det. Kvartetten gör det tydligt från första ljudet att detta inte är för den försiktiga lyssnaren. Tanken med den här skivan är att visa på ett möte mellan två trummisar och två noisemusiker och denna indelning blir lite rolig för det är väldigt svårt att särskilja musikerna. Vilka av alla de tremiljonerfyrahundrafemtioåttatusensexhundratrettiosju slagen är från Nilssen-Love och vilka är från Pika? Och vilket brus är från Marhaug och vilket är från Hiroshige?

Snarare än två trummisar och två noisemusiker låter det som ett fyrarmat trummonster och en tvehövdad demon. Det är ganska coolt att man ger upp sina identiteter och bara gör sig själv till en del av en helhet där allt och alla är desamma. Musiken blir mer anspråkslös och fri. Det finns dock enstaka individuella grejor som måste lyftas fram. Pika är grym i början på A-sidan, hon sjunger och tjoar och fullkomligen slaktar trummorna. Sången ligger i bakgrunden och kommer in lite sporadiskt, det ger en mänsklig touch till den vägg av ljud som man står och slår pannan mot. Marhaug har också en fin touch, en känslighet som är svår att motstå.

Osaka Fortune är ganska enhetlig; det är full fart från början till slut. Dynamik bjuds det inte mycket, alla spelar mest hela tiden och så hårt de kan och musiken köttar på obönhörligt. Det är befriande med en sådan hängivelse, att musikerna struntar i allt vad former och konventioner heter och bara spelar skiten ur varandra och sig själva. Uppfriskande. Inledningen på B-sidan är väl det närmsta man kan komma dynamik då den börjar med en duo mellan gitarr och elektronik (stycket bär den passande titeln "No Drums This Time"). Det är en tjock improvisation som bränner i öronen. Hiroshige och Marhaug vräker på med full volym och just när man börjar undra om smältpunkten är uppnådd brakar plötsligt trummorna igång och den glödheta duon blir ett vulkanutbrott där kvartetten fullkomligen släpper alla spärrar och ljuden sprutar som lava.

Denna skiva är definitivt inte för alla. Osaka Fortune bjuder på konstant maxat ljud, och det är helt hämningslöst. Musiken är brutal och utmattande. Räddningen är att hela skivan blott är en halvtimme lång, annars skulle jag nog inte orka. Detta är musik att avnjuta i små portioner, när man behöver få lite energi eller vill få sin stjärt sparkad. Det är musik som ruskar om, ger en kick och skapar grannfejder. Pang!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry