Jon Mueller: Physical Changes

Jon Mueller
Physical Changes
Table Of The Elements, TOE-CD/LP/DVD-817)
(improv, minimalism, frijazz, elektroakustisk, på gränsen)

Av: Johan Redin

Publicerad: ons, 2009-09-23 23:41

Det enda sättet att karaktärisera amerikanen Jon Muellers senaste projekt Physical Changes är att beskriva det som en slagverkares bisarra dröm om ett Gesamtkunstwerk. Muellers opus är en svart monokrom triptyk som sträcker sig över en LP, en CD samt en DVD; drygt 2 timmar av kreativt inferno. Men som slagverkare har han inte fyllt studion med percussion, orkesterpukor, klockspel eller marimbor. Här finns knappast ett försök att närma sig något klassiskt mästarprov som t.ex. Karlheinz Stockhausens Zyklus. Envist mosar Mueller istället på med dubbla baskaggar, sextondelar, mer eller mindre igenom hela verket – alltså i mer än 2 timmar. Det är metal, helt enkelt. Physical Changes tar alltså vid precis där den förra angenämt tärande skivan ”Metals” slutade. Men riktigt så enkelt är det kanske inte.

LPn är en konsekvent prövning av lyssnarens nerver och fördomar. Om man nu kanske inte gravar så ler man åtminstone brett under de första minuterna. Man undrar helt enkelt vad han håller på med. Skrattet fastnar i halsen och någonting nytt framträder. Det som nu hörs är inte längre ett trumspel i ett infernaliskt tempo utan en slags mullrande superstruktur som likt en lavin växer med en oroväckande hastighet.

Ljudet är tungt ”geateat”, ungefär som om skivan skulle vara inspelad i ett parkeringshus eller liknande betongskelett. Ljudvallen och dess källa (trummorna) glider successivt ifrån varandra och i detta främmandegörande moment finns det som jag uppfattar som Muellers konstverk. I det gamla goda akusmatiska lyssnandet var det inte helt enkelt att tänka bort ljudkällan och bara lyssna till ljudet. Men här sker det som av sig självt i en egentligen psykologiskt orimlig lyssnarsituation.

Verkets titel Physical Changes får sin relevans och jag undrar smått om det inte är med alkemiska förtecken som Mueller vill göra guld av det orenaste av materia. (Kanske även av den kitschigaste av musikformer, dvs. heavymetalgenrens soloonanier). Sakta växer också James Plotkins elgitarr in i ljudbilden och bakas in i den mullrande formen som nu kan ses som en slags distad nebulosa. På detta läggs sedan stereopanoreringar av diverse extremt överstyrda elektroniska instrument. Resultatet kan närmast liknas vid en jetmotor som någon berusad jaktpilot har tappat kontrollen över. Allt detta låter fullständigt osannolikt, men musikaliskt sett går det ändå ihop. När skivan går mot sitt slut monteras ljudbilden stegvis ned till en ren akustisk nivå och man måste erkänna att känslan av prestation infinner sig även hos lyssnaren.

CDn som också den består av två spår är inte mindre intressant. Det första spåret, ”Nothing Changes”, börjar med att en tibetansk klocka slås an, vars överton sedan loopas i drygt 36 minuter. Men det dröjer inte länge förrän den överröstas. Redan efter ett par minuter så fyller Mueller in med ett tungt komp och efter åtta minuter introduceras Fred Lonberg-Holms cello samt Jim Schoeneckers och Daniel Burkes analogsyntar och elektronik. På samma osannolika sätt svänger det plötsligt ännu en gång och det hela övergår till ett enda loopat metalinferno som pågår i ytterligare femton minuter. Muellers kompromisslösa budskap har härmed nått höjden av kaxighet och det är faktiskt mer självsäkerheten än musiken som övertygar mig – ”extatiskt” är nog en eufemism i detta samanhang.

Det andra spåret, ”The Only Constant Thing Is Change”, är en mer kompositorisk utveckling av detta metalmonster. Elektroniken får en mer framträdande roll och det blir tydligare att skivan faktiskt helt och hållet är en studioprodukt. Klipp och klistra. Att döma av de första tio minuterna vore det till och med möjligt att spela detta spår på ett dansgolv, även om klientelet då får stå ut med att stämningen averotiseras några grader. Men för säkerhets skull hamrar Mueller ånyo igång metalinfernot, vilket sedan övergår i en schizofren pendling mellan Throbbing Gristle och någon form av post-dub.

Så slutligen verkets höjdpunkt, filmen ”Survival Is Not Mandatory”, som är gjord av David Dinnell. Förutom Lonberg-Holm och Schoenecker är också Marcus Schmickler (Pluramon) med på dator. Musiken är nära nog helt elektronisk, kollageartad komposition som för tankarna till sextiotalets tapemusik. Dinnells film består av en serie tablåer med landskaps och naturscenarier av tämligen typisk amerikansk (och efter skivbolaget Constellation även kanadensisk) undergångsestetik. Men det är hur som helst vackert i all sin melankoli.

Stundtals påminner det faktiskt om den danska guldålderns landskapsmåleri, fast nu i svart vitt. Alger, kossor, skog, ängar och folktomma städer ur fjärran perspektiv är filmade genom en oljad lins som göra alla konturer lätt upplösta och drömska. Musiken håller sig till en drone på låg och suggestiv nivå. Mueller håller fingrarna borta från metalknappen och resultatet är en lyckad dialektisk trollkonst i förhållande till LPn och CDn.

Vad skall man egentligen säga om ett omfattande verk som detta? Om Mueller gör det här ytterligare en gång kommer jag nog inte att ha samma lustfyllda inställning. Det är ungefär som att dra en bra story två gånger, det fungerar inte. Å andra sidan är Physical Changes långt ifrån en bagatell. Utifrån slagverkmusikens synvinkel är den högst intressant. Trumspelet är genuint primitiv, tekniskt sett ett skämt. Detta betyder inte att Mueller är någon dålig trumslagare, tvärtom har han modet att frångå slagverkets klangpotens och uteslutet utforska dess monotoni. Så vitt jag vet är han den ende som har gjort detta. Han har tagit slagverket till en ny nivå och liksom tömt det på sina möjligheter. Det är en minimalism (ett envetet oföränderligt mosande) samtidigt som det är en maximalism (ett växande mullrande moln). Det statiska är det föränderliga. Det är ett historiskt intressant verk där 2000-talets flörtiga möten mellan post-rock, improvisation, jazz och electronica har utvecklats till ett fullskaligt musikaliskt krig.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry