Jonas Kocher, dragspel, för historien vidare från den tidige Sven-Åke Johansson. Då tänker jag ju inte enbart på SÅJ som dragspelare, men på den musik som han då representerade (och gör så ännu). En kärnverksamhet, där det mesta skalats bort, utan att tappa musikaliteten, flödet, intresset och den smått dadaistiska inställningen till ljud. Finna nytt i det enkla. Tillsammans med Ilan Manouchs saxofon blir musiken helt renskalad. Ljuden liksom finns där, samlas ihop, förevisas, delas.
Det där med ”skelettskisser” i skivans titel är jag inte överens om. Visserligen har konvolut och skiva blivit så där drabbande enkelt och snyggt gjorda. Mycket ovanligt i en tid då de flesta vill sticka ut med någon grej, en klo till exempel. Nej, ett skelett uppstår från något som dött eller också har köttet skrapats bort. Här är det inte så. Som hämtat från Jung snarare; i Bengt Frippe Nordströms eller situationisternas anda.
Här är leken, det närmast oavsiktliga, det icke beräknade, grunden för en karnevalisk yra och revolt. Det finns inte en sekund på detta udda album som är överflödigt. Ljuden från instrumenten behöver inte ens förvrängas så värst mycket. De spelar invid varandra, lyssnar, passar, kör ihop – i tre stycken skisser. Men här är en skiss något färdigt, där ljuset bryter igenom och en form har uppstått.
Det är bara att lyssna andäktigt, för sällan är fri impro så här fri. Det är just en träff mitt i den fria improns nervsystem. Så här ska det låta, för att det aldrig har låtit så här. Rekommenderas efter alla överspända, pretentiösa och överflödiga skivor som hela tiden vill ha vår uppmärksamhet.
Nygammalt 2015
