Jonas Kullhammar Kvartett: Låt det vara

Jonas Kullhammar Kvartett
Låt Det Vara
Moserobie MMPCD086

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2013-10-16 11:14

Låt det vara har Kullhammar kallat gruppens åttonde album. Och väcker minnet av en av gruppen The Beatles mer kända sånger. Jag antar att våra jazzvänner vill framkalla litet sentimentalitet på ett lustigt sätt med albumets titel och omslagsbild, där kvartettmedlemmarna vill likna den berömda Liverpool-kvartetten. Tyvärr känns det bara fånigt. Och jag reflekterar några sekunder över varför jazzmusiker på ett plan har så dåligt självförtroende, eller om det är något slags kollegial humor. De imiterar berömda omslag av berömda föregångare, när de duger så bra själva. Men knappt har jag irriterat mig på det larviga omslaget förrän musiken sätter igång och då blir jag tyst.

För det här är riktigt bra, ruskigt tätt och Kullhammar spelar som en Marsyas som utmanar självaste Apollo. Med den skruvade bilden vill jag säga att det här är mycket klassiskt. Det är riktig jazz, som gungar på knäna i valstakt, skruvar åt musiken så att det fräser om saxen. Kullhammars sax är sammanlödd med Torbjörn Gulz piano, Torbjörn Zetterbergs bas och Jonas Holgerssons trummor. Allt hör ihop, allt är förtätat och var och en i kvartetten förmår överraska med skarpa inpass, oväntade vändningar och vassa toner. Det är som det ska då alla är med i en grupp och alla i gruppen vill utmana det musikaliska flödet. Det är som i de gamla klassiska svenska grupperna från 60- och 70-talet. Tag Bernt Rosengren, för att nämna en.

Här hörs också de gälla utmaningarna från pianot, som fått näring av en lång tradition, där till exempel Monk hör hemma. Men också den tidige Cecil Taylor.
Kullhammar rör sig med rytmiska rörelser bland kamraternas underbara musicerande, ibland kan han inte hålla sig och slänger in en oväntad ton eller fras.
För övrigt har han en klangfärg i luren som både bländar och skrämmer. Det är starkt och lysande. Titelnumret är något extra. Kvartetten är här förstärkt med Goran Kajfes, kornett, Susana Santos Silva, trumpet, Mats Äleklint, trombon, Per Ruskträsk Johansson, sax, Janne Kullhammar, trummor och Per Olav Moritz på tamtam. Sånt kan bli trist, men här svänger det grymt och blåsarna bär fram en melodi som i brist på annat måste kallas charmerande. Det är underbart som en sommarvind. Och alla är med i ett spel som liknar lätt extas. Också här finns en stark klassisk melodisk tradition av blås och stämmor, som Kullhammar suveränt använder.

Som sagt: toppenbra jazzmusik med fantastiska individuella insatser. Jazzmusik i dag som försiktigt men kärleksfullt pusslar vidare i det gamla läggspelet. Det som förr var revolterande är nu vackert och charmerande. Det är inte mycket det går att säga så om.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry