Som en joker i experimentleken har Jono el Grande, eller Jon Andreas Håtun som han egentligen heter, gäckat den norska scenen under flera år. I motsats till de flesta andra slinker han inte in i den elektroniska, improviserade eller jazziga ljudvärlden. Envist håller han fast vid den progressiva rockmusiken där 70-talets konstrockare som Magma, Henry Cow och inte minst Frank Zappa regerar. Det är en musik full av intrikata arrangemang, taktbyten, gitarrsolon av Jono el Grande själv, humor och dadaism och äventyr. Dessutom skickligt framfört av en grupp bestående av ett tiotal musiker på bas, trummor, saxofon, synt, såg, trombon, xylophone med mera.
Phantom Stimulance medför inga avgörande musikaliska brott mot gruppens tidigare tre skivor, varav två på Rune Grammofon. Kanske inte så konstigt då låtarna är en blandning av nyinspelningar av livematerial, reviderade versioner av äldre låtar och nyskrivet. Jono el Grande själv beskriver dessutom själv att den firar att gruppen spelat i tio år och att han själv verkat som kompositör i 15.
Och han får gärna fortsätta lika länge till. Det är en händelserik musik som är rolig att lyssna på. Det är också en påminnelse om hur orättvist bortglömd Frank Zappas musik är. Men det kommer en dag… inte minst Jono el Grande visar att man fortfarande kan inspireras av Zappa och låta spännande, bra och samtida.
Nygammalt 2015
