Julia Holter_These New Puritans

Julia Holter
Loud City Song
Domino WIGCD306
These New Puritans
Field Of Reeds
Infectious Music INFECT156CD

Av: Mattias Jonsson

Publicerad: ons, 2013-09-04 23:29

Plötsligt kommer två album med ambitiöst anlagd popmusik som nästan känns som en minitrend. Det är egensinniga skivor, båda en smula krävande att komma in i men i slutändan otroligt belönande att lyssna på. Utgångspunkterna för de respektive artisterna skiljer sig säkert åt, konstigt vore det annars, men de ljudande likheterna är på sina ställen ändå slående. I båda fallen rör det sig om någon avig form eller blandning av avantpop, artpop och modern konstmusik.

Känslan jag får är att det till nittio procent lutar mot komponerande snarare än låtskrivande. Två album som onekligen, inom någon form av populärkulturell ram, sätter ribban högt för konkurrenterna. Jag har förtvivlat svårt att överhuvudtaget nämna vilken genre artisterna rör sig i – fast det borde vara lätt! – och där har vi ytterligare en styrka som gör att det här lyfter sig över gängse normer.

Julia Holters Loud City Song tar på ett övertygande sätt vid efter förra årets fina Ekstasis (läs SOM-recension här). Känslan är fortfarande drömsk och mörk, ljudbilden är fortfarande detalj- och innehållsrik. Det som imponerar mest är nog kanske att Julia Holter kan göra flera olika typer av låtar och ändå få det att hålla ihop. ”Maxim’s I” är släpig drömpop som låter helt ljuvlig. Varianten ”Maxim’s II” är mycket mer stötig och vild med friformssaxofon av Chris Speed. Mäktiga ”Horns Surrounding Me” har en sällsam, gotisk urkraft och låter nästan som ett bortglömt spår av Siouxsie & The Banshees från tidigt 80-tal.

Barbara Lewis gamla souldänga ”Hello Stranger” görs om till en nattjazzig, halvsentimental Twin Peaks-ballad. Långt bak på skivan kommer den närmast gladlynta poplåten ”This Is A True Heart” som skulle kunna vara gjord av Astrud Gilberto. Avslutande ”City Appearing” tappar lite styrsel längs vägen men förmedlar ändå en urban "late night feeling". Jag försöker beskriva så gott jag kan här, men upplevelsen är ändå att helheten är genreoberoende. Det skulle kunna vara frestande att kalla Julia Holter för singer-songwriter men det blir alldeles för förenklat.

These New Puritans har med nya skivan lämnat intensiteten och den The Fall-inspirerade new wave som fanns på tidigare skivor. På Field Of Reeds är det istället genomkomponerade spår för piano, blås och stråkar. Många gånger saknas trummor helt och någon gitarr hör jag inte överhuvudtaget. Sångaren Jack Barnett sjunger svajigt och okonventionellt. Jag tänker på de mest ambitiösa skivorna med Talk Talk/Mark Hollis och David Sylvian men också avigheten hos band som Gastr Del Sol och kanske även senare års Radiohead. Blid kammarjazz möter Benjamin Britten.

Det är långsamma, tålmodiga låtar som sakta vecklar ut sig likt knoppar som förvandlas till blommor. TNP är perfektionister och mästare på till synes oändliga outron. Flera gånger på skivan känns det som att jag som lyssnare ska explodera av överväldigande, musiken bara fortsätter och fortsätter och låtarna bara väller fram över mig i ett följsamt, hypnotiskt flöde. På några ställen får man den här ambitiösa musiken tryckt upp i ansiktet och då kan den stöta bort en. Men jag tror att det kommer att dröja innan jag är helt klar med den här skivan.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry