Justin Lépany: Agnes (in Redemption)

Justin Lépany
Agnes (in Redemption)
Creative Sources, CS322CD

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: mån, 2015-11-09 12:45

Justin Lépany är en berlinbaserad fransk gitarrist, kompositör och fotograf. Förra året valde han att kombinera dessa tre sysselsättningar och komponera ett stycke musik för sologitarr där partituret bestod av ett av hans foton tryckt på en böjd aluminiumplatta. Verket, som döpts till "Agnes (in Redemption)", har också fått namnge Lépanys skiva på Creative Sources, på vilken ytterligare två kompositioner finns presenterade.

Titelspåret är ett mörk stycke som slits mellan elektronisk improvisation och mer kontrollerade konstmusikaliska uttryck. Stycket är tydligt uppdelat i sjok och inledning får mig att tänka på fioler med sin malande rytmik. Plötsligt stannar musiken upp och en djup drone tar vid, för att snart utveckla en tung pumpande puls. Nästa utveckling är en skärande dissonant del som för tankarna till Ligeti. Slutligen får vi ännu mer pumpande distad gitarr som med ett brutalt klipp avslutar stycket. Andra spåret, "Tügüdüdü (God of Smokes)" har en tung repetitiv karaktär, nästan som om Lépany ritualistiskt nedkallar gudarna. Det är ett mer sammanhållet stycke som sätter fart på fantasin.

Skivan avslutas med "And Raven stole the Sun", skivans underligaste komposition. Inledningen är en högpitchad suggestiv historia vars tempo vrids upp till bristningsgränsen och utmynnar i power chords och skränig dist. Inte skivans höjdpunkt direkt. Dock räddar Lépany detta på ett bra sätt med en snudd på popig del som låter vackert konsonant och lätt efter de tunga föregående spåren. På slutet blir det dock lite för popigt med plockad singersongwriter-gitarr. Detta är det mest melodiska spåret med lite fler höga toner, tydligare rytmik, klingande gitarr men det är lite svårt att pussla ihop stycket och intrycket blir lite förvirrat.

Agnes (in Redemption) präglas att ett mörker. Det repetitiva och malande inslaget återkommer ständigt men flödet är ändå bra. Det är inte en vanlig gitarrdroneplatta, det är ovanliga sounds och spännande kompositioner som är ombytliga utan att kännas alltför osammanhängande. Hårdrockshjälten och popkillen är inte det som fängslar, utan Lépany är som bäst när han är tung, mörk, suggestiv och fri. Det är i det komplexa han är som bäst, vilket också är det absolut svåraste. Han behöver inte förenkla något, han är så bra på djupet att den polerade ytan absolut inte behövs.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry