Kai Fagaschinski, Burkhard Stangl: Musik

Kai Fagaschinski, Burkhard Stangl
Musik ein Porträt in Sehnsucht
Erstwhile 057

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2009-11-05 18:47

Kai Fagaschinski är klarinettist på Berlins överhettade improscen. Burkhard Stangl spelar gitarr och elektronik. De skapar en märklig musik, som sätter sig över också de överenskommelser som råder inom dagens impro och reduktion. Gestiken förändras, men inte så att de börjar spela gammal jazz. Nej, de går mycket längre och söker känslostämningar i den allra bredaste musiken. Albumet hänvisar öppet till schlagersångerskan Alexandra och hennes skiva ”Sehnsucht – ein Porträt in Musik”. Denna längtan, som fått ett porträtt i musik, kan ni lätt gå in på nätet för att lyssna på; med klar vemodig stämma skapar hon en allmänning av saknad. Detta är schlagerns värld. Fagaschinski och Stangl lyfter på stenarna och låter albumet bli till ett porträtt i längtan. Som om de skulle komma åt själva hjärtslagen och undvika de alltför vanliga gesterna i Alexandras egen sångkonst.

Upplägget är utformat i romantisk vibrerande blåtonad stil. Men märkligt nog lyckas de undvika alla ironier. De tar den gamla schlagermusikens känslor på största allvar. Styckena är signerade Fagaschinski och Stangl , men titlarna lånade från schlagerns värld, ”Insight and Longing”, ”Last night I Had Visions”, ”Weisst Du noch unser Lied” etc.

Fagaschinski och Stangl använder konsekvent musikaliska bitar kopplade till vemod och längtan. Där hörs havsbrus, klockklang och klarinetten är aldrig så ödslig som här. Stämningen är stilla och avvaktande som om det jämt var skymning. Det är suckar och drömmar. Men det märkliga är hur de två hanterar detta material. Ytterst allvarligt och med stor koncentration. De suger varje känsla ur sina låtar. De återskapar inte schlagerns gestik eller form; det är som om de med största vällust kalasade på dess innehåll och av bara farten har de skapat en sammanhållen dröjande skiva, där ett känsloinnehåll vrids och vänds för att betraktas ur alla möjliga synvinklar. Musiken är lågmält stämningsskapande men den är så fylld av egenheter och detaljer att det knappast går att slappna av. Däremot tvingades i alla fall jag att reflektera över dess innehåll. Och det är sällan.

Ett ovanligt vackert album, men där skönhet helt definierats om.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry