The Karindula Sessions: Tradi-Modern Sounds from Southeast Congo

Diverse Artister
The Karindula Sessions: Tradi-Modern Sounds from Southeast Congo
Crammed Discs Craw 70 (Cosmos)

Av: PM Jönsson

Publicerad: ons, 2011-04-27 09:37

Få personer har gjort lika mycket för att sprida kongolesisk musik runt om i världen de senaste åren som Vincent Kenis. Då tänker jag förstås på Crammed Discs Congotronicsserie som Kenis producerat med Konono No.1 som mest kända namn, samt Staff Benda Bilili (just nu aktuella på bio via dokumentärfilmen Bilili). Men redan på 70- och 80-talet arbetade han med musiker från Kongo och har bland annat spelat med Papa Wemba. Han har även grävt i Kongos populärmusikhistoria och sammanställt dubbelsamlingen Roots of Rumba Rock, som släpptes för första gången1991.

Efter att i huvudsak arbetat med musiker från Kinshasa åkte Kenis till Katanga i sydöstra delen av Demokratiska Republiken Kongo (eller Kongo-Kinshasa) för att dokumentera en annan typ av musik än huvudstadens moderniserade rumba. Lubumbashi är Kongos näst största stad, den grundades av belgarna i början av 1900-talet – med namnet Elisabethville – och är än i dag centrum för koppar- och kobolt-industrin. Efter självständigheten från kolonialmakten försökte Katanga bryta sig ur Kongo, FN gick in i konflikten, välkänt i Sverige eftersom det var då, hösten 1961, Dag Hammarskjöld avled i en flygolycka, på väg till ett möte med Katangas ledare Moise Tshombe i grannstaten Nord-Rhodesia (Zambia). I början av 1963 hade upproret slagits ner och sedan dess är Katanga en provins i Kongo. I samband med att Laurent Kabila tog över makten från Mobuto Sese Seko 1997 var Lubumbashi egentlig huvudstad i några år innan makten återigen flyttades tillbaka till Kinshasa när sonen Joseph Kabila blev ny president 2001.

Jag läser på ett tag om Katanga och Kongos historia innan jag ger mig i kast med The Karindula Sessions, en kombinerad Cd och Dvd. Och nu handlar det inte om politik, tänkte jag skriva, utan om musik och dans, men det beror ju på att jag inte kan bantuspråken (tshiluba, luba, bemba, swahili, tshokwe, kibemba) texterna (som delvis finns översatta i skivhäftet) i Karindulamusiken är ofta provokativa och går emot makten, läser jag, men märker även att det verkar handla om vardagligt liv, sociala konflikter, och en del glimten-i-ögat-humor mellan olika folkgrupper. Musikstilen – som kallas kalindula i Zambia – är djupt präglad av industrin i regionen, det så kallade kopparbältet. Det tongivande instrumentet är en gigantisk banjo tillverkad av oljefat, getskinn och fyra strängar. Men ännu mer tongivande är sången, de olika grupperna sjunger i princip nonstop, på de sammanlagt 11 låtarna, några finns både på Cd:n och dvd:n, i förlängda versioner på ljudspåret. Vissa låtar är korta, men de allra bästa är långa, "Banani Batawina" med Bena Ngoma är nästan en halvtimma.

Filmen/skivan är ett utdrag från en tredagarsfestival där olika karindulaband uppträder. Inget mellansnack, musiken rakt upp och ner, utomhus, i Lubumbashis förorter, män och kvinnor dansar (många höftrörelser), en ung man balanserar med ett cykelhjul, publiken (uppskattningsvis ett par hundra människor, många barn, som sjunger med på näst sista låten, "Kiyongo", av Bana Lupemba) zoomas in emellanåt. En del dansekvenser tycks iscensätta berättelser, som jag som utomstående betraktare inte förstår. Även om jag läser de översatta texterna. Vem är den äldre kvinnan som dansar länge, länge? Publiken jublar när hon börjar dansa. Det är, förstår jag, en slags tävling mellan de olika banden, vilket visar sig i dansen. Handlar det kanske också om relationer/konflikter mellan gamla och unga människor? Kanske bottnar det i sägner, berättelser, musik inom bemba- och luba-kulturerna som – tillsammans med reggae, oväntat, det hörs inte – är stora inspirationskällor. Helt säkert är att musiken och dansen inte kan existera utan varandra, jo, kanske det, men det hänger ihop, extra kul därför att det är en film, så att man kan se och ana, uppleva, helheten.

Det är enbart män i banden: BBK, Bana Simba, Bena Ngoma, Bana Lupemba. Män och kvinnor dansar. Män gör akrobatkonster. Några dansare får pengar av publiken. Förutom jättebanjon (som spelas genom att man sitter på den, på tunnan) är det enklare slagverk, handklapp, ibland även en pytteliten banjo, en mittemellanstor banjo, och – förstås – sången, den makalösa sången, som pågår, pågår och pågår, ibland sjunger flera samtidigt. Karindulamusiken framförs ofta under sorgeceremonier, precis som med Konono No.1.s musik, vilket är chockerande i mina västerländska öron. Ingen andaktsfull stämning här inte, rytmer som smattrar fram, ett böljande, distinkt sväng, och utrycksfulla röster som sällan vilar.

"Mado Mado" med BBK avslutar filmen. Festivalens andra dag. Det skymmer. Tidig kväll. Rumban är tydligare just här. Men ingen elgitarr. Den stora banjon. Sång. Slagverk. För att använda Crammed Discs begrepp: tradimodern musik.

Fotmot: Vill man höra äldre musik från Katanga, liksom andra delar av Kongo, Centralafrika, Östafrika, och Södra Afrika, är Hugh Traceys inspelningar en enastående källa. Mycket är lurigt att få tag på, men skivbolaget Sharp Wood, liksom Musical Ark (digitalt) har släppt en hel del – usprungligen utgivet av ILAM (International Library of African Music). Som Kanyok and Luba : Southern Belgian Congo 1952 and 1957 (Sharp Wood). Tervuren – centralafrikanskt museum i Belgien – har släppt 12 Cd med kongolesisk musik, varav den första heter Music of the Lunda – Katanga. Ocora har en lång rad fantastiska Kongo-skivor i sin svårgenomträngliga katalog, en del bembemusik på Musique Kongo (1967).

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry