Keith Jarrett Charlie Haden: Last Dance

Keith Jarrett Charlie Haden
Last Dance
ECM 2399 CD 3780524 2LP 3782250

Av: Thomas Millroth

Publicerad: mån, 2014-12-22 16:26

Sista inspelningen med Jarrett och Haden. Ett album fyllt av värme och vemod samt kärlek till jazzmusiken. Här är pärlor från den stora amerikanska sångboken som ”My old flame”, ”It might as well be spring”, ”Everything happens to me”, ”Every time we say goodbye” maxade med Monks ”Round midnight” och Powells ”Dance of the infidels”. Vad går det önska mer? En given julklapp för alla som älskar denna sorts musik och vill borra ner huvudet i en lagom varm kudde av känslosam, dämpad musiktradition.

Men! Här kan du sluta läsa som tänker så. Skynda att köpa skivan, finns även som vinyl för nostalgikern, dessutom. Men läs inte vidare nu, ut på nätet och beställ. Eller ännu hellre skivaffär, om det finns någon. Har du inte slutat läsa än, kära Jarrett-fan?! Skyll dig själv då.

Det är en skiva med intelligenta känslor, som resonerar kring melodierna och med två musiker som oavbrutet samtalar. Så nära det bara går. Det är ganska sexigt. Charlie Haden är för mig en gammal hjälte och han spelar så där fantastiskt som bara de bästa förmår, det tysta blir en lugn iakttagelse, en vaksamhet på harmonier, rytmer och melodier, han liksom nosar på dem för att då och då verkligen bita till, men aldrig att han visar upp sig. Det är fantastiskt och är det naturligtvis också med Jarrett.

Men jag har alltid haft problem med Jarretts pianospel. Naturligtvis är jag orättvis. Redan från början var jag njugg. Charles Lloyds en gång så populära grupp tänkte jag alltid på som ett glas väl utspädd saft. Och Köln-konserten! Beundrad, upphöjd, klassikerstatus. Är det någon som kan berätta för mig varför den är bra? Jag hör den mest som ett eklektiskt och skickligt framfört jazzsolo.
Jarrett är förstås skicklig, därför har naturligtvis funkat fint i olika grupper.

Nude Ants, ok då, det albumet från 1980 ger jag mig möjligen inför, mest tack vare Jan Garbarek, Palle Danielsson och Jon Christensen. Det är en finfin kvartettskiva. Jag förstår dem som gillar den.
Men det där upplösta, spänningsfria, flörtiga och förment känslosamma spelet, som Jarret så virtuost klarar av, det har jag svårt för fortfarande.

Så länge han håller sig till sångerna på det här albumet är det värmande och acceptabelt, i sämsta fall bara banalt, men då han ger sig på Monk och Powell finns ju original att jämföra med. Då duger inte det virtuosa kletat. Det är tråkigt att Haden gått bort, men han har gjort betydligt angelägnare skivor än denna, även om det är han som är behållningen. Tralla gärna vidare med Jarrett, men ursäkta om jag inte är med.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry