Keith Rowe, Alfredo Costa Monteiro, Ilia Belorukov, Kurt Liedwart: Contour

Keith Rowe, Alfredo Costa Monteiro, Ilia Belorukov, Kurt Liedwart
Contour
Mikroton CD 32
NG4 Quartet: Keith Rowe, Anthony Taillard, Emmanuel Leduc, Julien Ottavi
A Quartet for Guitars
Mikroton CD 27

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2014-10-07 12:02

Nästan utan undantag är varje skiva med Keith Rowe – och det är ganska många vid det här laget – en händelse. Trots att en del av estetiken är just avskalandet av yttre händelser i musiken. En gång för länge sedan bad jag Keith Rowe och Axel Dörner spela ihop för första gången. Dörner hade då just klivit fram på scenen med sin främmandegjorda trumpet. Hans klangkombinationer var oväntade och han slog många med häpnad. Och med rätta, det visade sig ju att han var en av dem som öppnade dörrarna för ett nytt fält i musiken. Men en av de filosofiska och praktiska föregångarna var just Rowe.

Det mötet blev inte bra. Dörner var strålande på sitt sätt men fick aldrig ihop det med Rowe. Då. Ändå var det en viktig spelning för mig, här gick framför allt Rowes moral och estetik i dagen. Om Dörner ännu var lika frontal som en klassisk jazzmusiker eller konstinterpret, om än med en nyskapad vokabulär, så hade Rowe gjort tabula rasa av sin gitarr, sina ljudgrejer och sin radiomottagare upplagda på bordet. Om jag nu yxar till skillnaden i efterhand: Dörner var här musikanten som lät musiken strömma ur sig, smått berusad av alla nya klanger han funnit; Rowe däremot hade förvandlat sitt instrument upplagt tillsammans med andra ljudbärare på bordet till en landningsbana för oväntade ljud, som inte alls sorterades hierarkiskt, han själv satt i tornet och styrde så att inte något kolliderade, eller kanske gjorde just det.

På ett märkligt vis var Rowe ett slags mottagare, en organisatör av ljud, en observatör, en Linné i ljudfloran, som upprättade hemliga samband mellan klanger, dock utan att meddela lyssnarna detta, för det måste vara hans hemlighet.
Musiken för honom kändes som rottrådar som trassligt eller tydligt band samman de olika ljuden. Ett blirr från en vidrörd gitarrsträng eller en mikrotonal sekvens sammanvävd med en oväntad radiokanal, som plötsligt ville göra sig hörd. Allt detta landade hos honom, hamnade i hans öron och knä. Och han organiserade, lyssnade, förundrades. Helt kompromisslös.

Jag har svårt att tänka mig en musik mer fjärran från våld, utspel, expressionism, hierarkier. Om jag hade skrivit detta för fyrtio år sedan, hade jag talat om hans musik som ett slags modell för samhälle, samvaro och liv. De må vara så, men jag vill inte belasta hans musik på det viset, eftersom han just vill låta den komma fram utan belastning, utan skillnader mellan klang, ljud, dissonans, instrument och andra tillfälligheter. Och Rowes mottaglighet och musikaliska uttrycksvilja är i det mesta motsatsen till den nyskapande romantiska konstnärsgestalten, som modernismen sett så många exempel på. Han varken är eller vill vara något slags musikhjälte. På ett sätt går det att säga, att Rowe inte är en traditionellt ”bra” improvisationsmusiker, som fungerar i en grupp. Han har en grund som liknar musikalisk och filosofisk moral utifrån vilken han agerar.

Men väldigt många musiker har nu lyssnat in liknande strukturer som Rowe. Arvet efter gruppen kring AMM i England har visat sig växtstarkt som rottrådar mellan olika svampar. Alla tidens ljudande lågmälda massor skiftande av de små ljudens knaster eller böljeslag relaterar sig på ett eller annat vis till AMM. De är utväxter i glesare eller tätare grupper i denna den risigaste och taggigaste och en gång mest svårforcerade svampskogen i musiken. Därför är många av Rowes skivor ett slags överenskommelser av oförutsägbarheter, vilket ibland kan vara nog så förutsägbart, men aldrig ointressant. Andra möten däremot innehåller en kraftig friktion, där musiker med samma strävan som Rowe hävdar egna spelvägar. Förstås bortom all jazz och den typen av frontal spelstil.

Rowes musik är helt rumslig, tredimensionell, orienterar sig runt runt, upp eller ner. Den är en skulptural kropp på samma vis som i en performance eller ännu hellre ett dansverk. De flesta som hört Rowe – jag hoppas de är många – har en uppfattning hur det låter. De som tänker så får sitt lystmäte av Contour. Det är två längre improvisationer, där alla använder elektronik men Alfredo Costa Monteiro spelar dragspel, Ilia Belorukov saxofon och Kurt Liedwart olika småprylar.

Rowes gitarr är en ständigt tankfull lågmäldhet och de andra stämmer in. Liggande ljud som är svåra att definiera. Kom det från dragspelet? Eller kanske Belorukovs klockstycke? Men i stort är det ett flöde som mest definierar sig inåt. Små tonskillnader, ringa ljudkontraster. Det flyter på, men skär inte lyssnarna så mycket i öronen. Snarare är det långtråkigheten de fyra musikerna använder. Det blir ungefär samma effekt som då en lång linje tecknas och det gäller att notera hur ofta den läses av som en horisont, fast det aldrig föreställer något sådant. Eller en vit målning, där endast strukturer, rytmer, riktningar är särskiljande men helheten ändå vit.

Det intressanta med den här typen av överenskommelser inom en improvisation är hur alla deltagare sugs in i ett gemensamt rum, instrument och idéer söker varandra. Då och då är det någon som försäger sig. Plötsligt kladdar Belorukov till den skimrande ytan med några sekunder identifierbar saxofon, till exempel. Någon annan, om det kanske var Liedwart, lockar små föremål att klicka och ticka i en oväntad takt. Det är som att röra sig i dimma och ana konturer. Konsten är således att förvandla långtråkigheten genom att hålla på den så konsekvent att den förvandlas till en dimma, för där inbillar vi oss både det ena och andra. Utan att Rowe och hans kompisar har pekat. Ungefär så uppfattar jag också hans musikaliska moral.

De som sällan hör Rowe och inför mina omständliga utläggningar rycker på axlarna och tänker, ja, ja, att det kan jag säga, som orkar med detta. Dem rekommenderar jag Keith Rowes gitarrkvartettalbum, där musiken exploderar. Rowe, Anthony Taillard, Emmanuel Leduc och Julien Ottavi spelar en rad kortare stycken. De öppnar med andäktig lågmäldhet som knappt hörs. Men sedan modelleras ljud och klanger om. Det är ungefär som om Rowe motvilligt lyssnat på noise och försökt rensa bort allt fluff för att återskapa en kärna, som inte är därifrån men som kan klara av att klinga parallellt med all slags noise. Ungefär som då en konstnär ställer upp en modell men tecknar ur minnet och endast har modellen som ett slags natur som hans teckning ska klara sig bredvid. Utan att likna det minsta.

Gitarrkvartetten är för att vara från Rowe överrumplande upprivande. Det finns för all del korta passager i Contour, som jag nämnde, där något plötsligt kärvt hörs, men de är få. Här är det många kast. En hel del essens kommer från, tycker jag mig höra, klang- och ljudkonst, som ju ligger nära Rowes antihierarkiska ideal. Julien Ottavi är verksam som både musiker och ljudkonstnär sedan 1990-talet. Detta i kombination med ett slags musikaliska mönsterbildningar har gett lysande resultat. Det kan vara en rubrik över musiken, till exempel ”Awkward”, men det kan också bestå av nio sektioner, alla på exakt en minut, där de musikaliska och klangliga händelserna under dessa minuter bildar ett mönster.

Det är som hos de gamla ljudpoeterna och konkreta diktarna, till exempel Isidore Issou eller ryske Iliazd, som uppfann ett helt eget språk att behandlas på detta systematiska vis. Att skapa ett slags ojämnt raster att lägga över dessa klanger, ljud, personligheter för att åstadkomma något nytt, klingande, rimmande. Och som sagt här skär Rowe och hans kompisar hårt i lyssnarens öron men utan att höja volymen så mycket. Det är ändå skarpare än det mesta.
Det handlar om ett slags strukturer utan tvång.

Rowe har på dessa två märkliga skivor bjudit med en rad egensinniga, men stundtals, tror jag, litet förvirrade (vad ska jag göra nu då?) spelare, och låtit allt detta lugnt och i spridda skurar landa på hans gitarrbord. Som musikalisk flygledare är Keith Rowe rätt oöverträffad. Och som musikalisk svampodlare har han kontakt med rottrådar, rhizome, som vid det här laget sträcker sig oändligt långt under det förnimbara markplanet.

Keith Rowe är så mycket mer än en gitarr på bordet och en radio som ibland hörs av en slump, där liknar många honom i dag, han är en närvaro i ett nytt ljudfält. Just närvaron är viktig, för hans musik har aldrig handlat om att undvika. Gitarren på bordet var nog aldrig menad som en omdefiniering av instrumentet, det var bara en lämplig plats för en gitarrist att låta alla ljud och klanger han fann och upptäckte landa på.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry