Keith Rowe, Ilia Belorukov, Kurt Liedwart: tri

Keith Rowe, Ilia Belorukov, Kurt Liedwart
Tri
Inotema int 011

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2014-05-27 20:46

Den som spelar dröjande, lågt, väntande har ett svårt arbete att skapa spänning. Själva dröjsmålet kan ticka som en avtagande puls, de små ljuden kan kittla som något du väntar på, störningar kan kastas in för att punktera den redan glesa ljudridån. Det är strömmar som flyter, där en krusning kan betyda mycket och också kan förbli helt likgiltig. En dekoration, en knapp i rockärmen.

Gitarristen Keith Rowe är ju mästare på att verka glömsk inför sitt instrument. Alla slags ljud flyter med omfattande pauser. Dem lyssnar han på, han smakar av dem och söker sammansättningen av en tystnad som aldrig är en tystnad, bara ett uppehåll. Det finns en besatthet i de spänningar som då uppstår. Men Rowe ockuperar inte ens dem, han hör dem, vet vad som händer men låter ljuden svirra, lagras, vänta.

Och han vet vad han ska göra med dem. Han kräver mycket av oss, i mångt och mycket en medveten musiker med en viss moralisk övertygelse. Om hans gör sitt yttersta förväntar han sig en del också av lyssnaren.

Inget lättköpt kommer ur den butiken. Och han har en lyhörd elektronikakompis i Kurt Liedwart.
Saxofonisten Ilia Belorukov är välgörande, han är otålig, kan inte riktigt hålla sig hela tiden. Rätt vad det är kommer ett saxofonljud så ortodoxt att jag hoppar till. Hans kamrater verkar inte ens ha lagt märke till det. För det mesta strövar Belorukov kring i det glesa ljudlandskapet, frasar och fräser som sig bör. Men glömmer bort sig ibland. Utan att be om ursäkt för det. Det är ganska suveränt.

Mitt i denna omdefinierade musik med lika djupa rötter som frijazz och impro (AMM!) bär sig Belorukov åt som i frijazzens barndom där folk spelade fast det inte var deras tur. Bara det att ordning numera är upprättad på ett annat strikt vis, som han inte riktigt har begripit.

Det gör skivan alldeles underbart nerskruvad, den liksom rör sig i korta vågor som om musiken inte ville göra väsen av sig. Fast den samtidigt kräver allt. Det liknar vardagshändelser som bordsskick vid bjudningar. Fantastiska smakrika händelser med avmätta överraskningar. Belorukov har inget alternativ, han har bara litet litet busig brist på vett och etikett. Och det känns fint. En musik för människor.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry