Keith Rowe, John Tilbury: E.E. Tension and Circumstance

Keith Rowe, John Tilbury
E.E. Tension and Circumstance
Potlatch P311

Av: Thomas Millroth

Publicerad: lör, 2012-01-14 12:21

E.E. är Eileen Elizabeth Charters Rowe, Keith Rowes mor, som levde mellan 1914 och 2009. Skivan är gjord 2010 i något som verkar ha varit sista samarbetet mellan Tilbury och Rowe, eller över huvud taget någon av de gamla AMM-kumpanerna och Rowe.

Omslag och textning är av Milford Charters-Rowe (1950-2008). Det är fragilt, vibrerande och nervigt. Ett ovanligt vacker konvolut, precis som det brukar vara med Keith Rowes utgåvor. Men denna gång skiljer det sig. Han har en skarpkantad vilja i sin formgivning. Litet hard edge till skillnad från hans eget spel; eller också är det ingen större skillnad än den mellan det hörda och sedda. Jag försöker dubbelkopiera dessa sidor av Rowe och kanske konturerna då blir rikare. Nu är spänningen mellan konvolut och musik stor. Bara på ett plan sammanfaller de. Den mörka tonen, i alla fall vill jag inbilla mig att den rör saknaden efter modern.

Det är ett album med svärta, således. Särskilt om jag vet att det också blev en avgörande punkt efter en storslagen historia i den fria impron. Visserligen var det länge sedan Rowe bröt med AMM, men en del öppningar verkar ha funnits, i alla fall gentemot några musiker.

Allt har sin tid. På något vis har jag med mina inledande funderingar gett denna mycket abstrakta musik ett program. Det hade varit svårt, om Rowe valt att vara solo.

De konstnärliga, estetiska skillnaderna mellan Tilbury och Rowe är avsevärda. Musiken skapas i en evigt pågående friktion. Mer spänning än samspel, men nästan litet motvilligt möts de i intim närhet då och då, något som förstås inträffar då två så extremt erfarna improvisatörer möts, men som båda har ett slags gränser, spelmoral, estetik, som det är svårt att rubba på.

Tilburys pianospel är distinkt, avvaktande, varje enskild ton eller liten klang lyfts fram som ett smycke att granska. Han lyssnar, väljer omsorgsfullt nästa steg, som reflekterar, speglar vad som nyss varit. Han spelar piano som jag tycker Matisse tecknar. Han hör (eller ser, om vi ska behålla analogin) en sinnesretning, en estetisk idé, men i stället för att låta erfarenhet och muskler göra jobbet hindrar han de första impulserna, väljer, vrakar och skapar en rörelseriktning, en klangrikedom. Musiken är slank och rörlig likt en teckning av fransmannen. En långsam rytm bär oss framåt. Det går faktiskt att lyssna på hela duon på det viset, hänvisa Rowe till bakgrunden och koncentrera sig på pianot.

Därför att Rowe agerar konstnärligt på ett totalt annat sätt. Här kommer analogin med hans hard edge-måleri in. Han fyller hela ytan på en gång, ingen detalj råder över en annan. Där Tilbury uppenbarligen använder en egen hierarki över toner och klanger, där tillämpar Rowe ett slags kollektivism bland ljuden. Sedan må det vara att han så gärna låter små, förbisedda, ”fula”, slumpartade, skärande, vassa klanger frambringade ur diverse grejer inklusive gitarren, att han låter dessa spela samma roll som fulländande kontrollerbara toner och klanger.

Det är en himmelsvid skillnad mellan Tilbury och Rowe. När jag så lyssnar än en gång på albumet sjunker Tilburys piano bort i ett hörn, där det hörs förstrött, en liten vinkel i den ljudfarm Rowe är upptagen av att inspektera. Plötsligt hörs till och med fåglar kvittra. Och Tilbury rotar ganska mållöst inne i pianots strängar.
Det är en av de egendomligaste och mest fascinerande skivor Keith Rowe har gjort. Gång på gång lyssnar jag och än hörs Tilbury än hörs Rowe. Det är som två estetiska och kanske också politiska motsättningar som inte vill förenas men väl förmår klinga samtidigt.

Till slut löses musiken upp i fragment, skärvor som inte passar ihop, men där var och en pockar på en egen plats i det hela. Rowe pumpar liv i dem och de mörka pulsslag han åstadkommer hör till det mäktigaste som går att uppleva.

Och till slut går mina öron med på att förena Tilbury och Rowe i en egendomlig svävande klangkropp, där efterklangen från pianot bidrar delvis smälter ihop med de elektroniska dröjande ljuden. Tilbury vässar också glimtvis tilltalet med korta rakbladsskarpa ljud. Rowe tar tacksamt emot.

Till sist, efter nästan en timme, löses musiken som sagt upp, men nu återgår den till de små ljud den startat i, från sounds to things, för att leka med Ekelöfs tankar.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry