Ken Vandermark The Resonance Ensemble: Head Above Water

Ken Vandermark/The Resonance Ensemble
Head Above Water
Not Two Records MW 910-2

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2014-01-23 11:50

Det här är nödvändig kraftmedicin så här i januarimörkret. Jazz och frijazz i en kliande energisk session över två cd-skivor. Litet namedropping ger skäl för påståendet: Magnus Broo, trumpet, Per-Åke Holmlander, tuba, Steve Swell, trombon, Dave Rempis, Mikolaj Trzaska, Ken Vandermark, Waclaw Zimpel på rörblås, Mark Tokar, bas och Tim Daisy + Michael Zerang, slagverk.

Hos dessa herrar hålls allt av jazzens tradition i vidaste mening. Alla de stora ensemblernas samspel och utbrott, från Duke Ellington, Jimmie Lunceford och Count Basie till Charles Mingus och Sun Ra; och här bor den storartade scenen i Chicago på 90-talet med rötterna i den nyformade jazzen under 60- och 70-talen. Det är mäktigt att höra hur alla dessa jazzgubbar rör sig som fiskar i vattnet i denna vida tradition.

Vill de ha tryck sprattlar de bara till litet med stjärtfenorna, vill de kontemplation glider de bara in mot stranden. Och rätt vad det är har de framkallat full storm.

Här hörs en tradition som inte kopierar men levererar inom samma tradition. Utan avbrott. De speglar inte, de reflekterar över och i denna breda starka jazzrörelse. Traditionen är radikal i sig, vilket måste förstås, och därför är det helt i sin ordning att bryta, röja, skapa nya korsningar. Den känns självklar, då denna musik klingar.
Så mycket känns igen, som då någon av saxarna glider in i ett solo ut ur ensemblen. Glidstarten som lovar instrumental extas.

Aldrig någonsin blir jag besviken. Skälen är många. Förstås låtar och arrangemang. Långa, svängiga, melodiska och varierade. Arren av blåsarna är suveräna och de låter musiken vandra i olika tillfälliga spelgrupper, de har lagt två ypperliga trumslagare i botten, som lägger upp tunga oslagbart svängiga beat, som de båda förmår spräcka upp, dela sönder, bolla sinsemellan. Och det är fantastiskt att lyssna till Daisys och Zerangs ständiga samtalsberedskap oavsett om det är stor ensemble, mindre grupp eller solist. Var och en bemöts och lyfts individuellt. Det är starkt och det är explosivt. För ingen får rulla på i konventioners spår, ty rätt vad det är exploderar de andra, särskilt slagverken är otåliga.

Ett annat skäl är naturligtvis de individuella insatserna, som är ligger som spräckliga inslag i musikväven. Ett långt finfint solo med stråke av Tokar tätas och toppas av korta vassa ensembleinpass. Det är helt i storbandstraditionen men livs levande.

Broo, Holmlander och Swell har återkommande ögonblick av särskild stjärnglans. Ofta är de kombinerade med ypperliga förtätningar i arret och rytmiska variationer och överraskningar i slagverket.

Rörblåset är precis så där aggressivt och sentimentalt som det ska vara. Rök och hosta bor i klangen. Och särskilt Vandermark kan förstås få taket att lyfta sig utan att fördenskull ta till banaliteter; han kan också spela hjärtskärande.

Det är stor konst i en stor tradition som tar andan ur mig. Konsten, nämligen, att tro på känslor, vara övertygad om att det går att formulera dem så att de förmedlas. Det är naturligtvis vidskepelse, men det klingande resultatet är fullständigt glasklart. Tro och övertygelse, som inte utgår från speglingar och beundrande upprepningar, är nog bland de bästa vägarna att göra jazz till stor konst som här.

Jag har ändå en invändning som alltid gör mig betryckt och ledsen, för att inte säga förbannad. Den stavas g-u-b-b-e, för det finns ytterligare en tradition invid den härliga jag just beskrivit. Tio herrar som spelar musik, där varje stycke är tillägnat en annan herre, det får mig att travestera Ann Petrén från någon Guldbaggegala: det är tur att det görs musik för män så att de har något att identifiera sig med.

Men jag rekommenderar varmt ändå dessa två cd-skivor till både kvinnor och män i alla åldrar. Så bra är det, trots invändningarna.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry