Ken Vandermark x4 (Sonore)

Ken Vandermark/Barry Guy/Mark Sanders
Fox Fire
Maya Recordings MCD0901
Sonore
Call before you dig. Sonore… Loft/Köln
OkkaDisk OD12083
The Frame Quartet
35mm
OkkaDisk OD12078
Artifact
iTi Live in St. Johann
OkkaDisk OD12077

Av: Magnus Nygren

Publicerad: tors, 2010-04-22 21:34

För en tid sedan recenserade en glad Thomas Millroth den omfattande Resonance-boxen med Ken Vandermark här i Soundofmusic. 10 cd-skivor med inspelningar med Vandermark i olika sättningar. Som om inte det vore nog finns fler nya skivor med denne mycket produktive saxofonist, bland annat 35 mm med The Frame Quartet, dubbel-cd:n Call before you dig med blåsartrion Sonore, iTi Live in St.Johann med konstellationen Artifact och den fantastiska dubbeln Fox Fire med Barry Guy och Mark Sanders.

Entusiasmen är inte att ta fel på, inte heller Vandermarks förmåga att inspirera andra män, kvinnorna lyser med sin frånvaro i Vandermarks musikaliska värld, inom jazz och fri improvisation. Genomgående håller musiken mycket hög klass och det är imponerande att höra hur de olika projekten skiljer sig åt, hur idéerna bakom slår igenom i musiken. Angreppssätten är olika och musikerna är olika, även om många har återkommit genom åren. De pågående samarbeten/projekten förädlas samtidigt som han får ny input från tillfälliga eller nya konstellationer. Dessvärre finns det även en förutsägbarhet, mycket låter ungefär som man tror att det ska låta. Men överraskningar finns, och ibland räcker inspelningarna oerhört långt bara genom att vara så fantastiskt bra.

Problemet ligger på ett annat plan. Med en så diger utgivning som Ken Vandermarks är det lätt att missa guldkornen. Risken finns att man tröttas ut. Det är ett problem som Vandermark inte är ensam om, överlag görs det alldeles för många skivor. Så för alla utom komplettisterna handlar det om att gallra. Och av de fyra skivorna i denna recension är Fox Fire och Sonore nödvändiga, de andra två har förvisso kvaliteter, men man klarar sig utan dem.

Fox Fire med Vandermark, basisten Barry Guy och trumslagaren Mark Sanders är ett projekt av tillfällig karaktär. Inspelningen är gjord i England i november 2008 och Vandermark ställs inför nya röster. På ett plan yvig frijazz där det kan dundra betänkligt med ihållande förtätningar, på ett annat plan är det en oerhört detaljerad improvisation där den öppna ljudbilden bjuder ut varenda litet ljudfragment. Barry Guy har ett fenomenalt flyt och han lyckas än en gång att föra in hela sin musikaliska historia i instrumentet. Smaker av jazz, improv, konstmusik löper förbi i koncentrerat utförande, med eller utan stråke. Det är fascinerande att höra hur viktlös Guy framträder. Vilket också passar Mark Sanders spelsätt, omfattande men transparent. Hans torra korta sound i trumsetet gör allting hörbart – och välljudande. Att Vandermark trivs i sällskapet märks, han spottar fram tonerna och drivs till ett mycket intensivt och varierat spel. Han växlar mellan klarinett och tenorsax och visar många gånger upp sin melodiska sida. Att höra honom i det här sällskapet är mycket spännande. Rytmiken har en annan tyngd, den bygger inte på tung groove i lika hög grad som när han spelar med exempelvis Paal Nilssen-Love bakom trummorna. Intensiteten är lika hög med Sanders, men Sanders är betydligt stramare vilket påverkar hela soundet.

Stramhet är väl inte det som kännetecknar den andra trion i sammanhanget: Sonore. I detta format har Vandermark, Peter Brötzmann och Mats Gustafsson verkat sedan 2002. Och visst bjuder detta kraftpaket på en förväntat explosiv musik. De vet precis hur de ska göra för att blåsa skiten ur det mesta. Men det är inte det som är det intressanta på denna dubbel-cd – en live och en studio – inspelad i Köln i december 2008. Det är när de begränsar låtarna till mellan två och fem minuter på studio-cd:n som det blir riktigt spännande. De 17 improvisationerna framstår då som små och mycket koncentrerade improviserade kompositioner. Och vad mer är så bygger många av dem inte på kraft, utan de spelas på det allra finaste sätt. Exempelvis är ”Letter from the past” en mycket vacker låt, likaså ”Birds of underworld”.

Med fyra av de sju låtarna på över tio minuter blir intrycket av live-skivan annorlunda. Det finns naturligtvis en hel del fantastisk musik även här, inte minst i den 18 minuter långa ”Mountains of love” som pendlar mellan det oerhört starka och det känslosamma. Trion sätter eld i instrumenten så till den grad att man inte längre kan skilja mellan klarinett och saxofon! Bålgetingar, släng er i väggen! Men även i det massiva finns utrymme för spännande brytningar, som i ”Snake-Horn” där larmet byts ut mot en melodisk saxofon som vandrar på utdragna bakgrunder. Så visst finns det plats även för nyanser och dynamik hos Sonore.

Såväl Sonore som Vandermark/Guy/Sanders handlar i huvudsak om gruppimprovisationer. The Frame Quartet pendlar istället mellan komposition och improvisation. Inget nytt för Vandermark naturligtvis. Det nya är att han på 35 mm hämtat metoder från filmens värld. Montage, toningar och plötsliga scenbyten styr musiken som framförs av Vandermark och ”gamla” spelkompisar från Chicago: trumslagaren Tim Daisy och cellisten Fred Lonberg-Holm från Vandermark 5 och basisten Nate McBride från FME och Powerhouse Sound. Resultatet är en musik med många kast, men också en musik som vänder sig mot både rock och nutida musik. Och om än komponerad finns stora tolkningsmöjligheter, dessutom växlar dirigentpinnen mellan musikerna.

Det låter så intressant, men dessvärre haltar helheten även om den är varierad. I de grooviga rockstunderna blir det lite för enkelt, finessen saknas. Det är väl i och för sig inte huvudproblemet eftersom dessa utgör en ganska liten del av skivan. Men när det dessutom är svårt att komma in i de mer sublima sammanhangen blir det ett avgörande problem. Dessvärre kan jag inte riktigt peka på vad det är som inte fungerar, men litet handlar det om att jag saknar närhet och udd.

På skivan med Artifact hör jag inte mycket av kompositioner. Istället breder gruppimprovisationen ut sig när Vandermark strålar samman med trombonisten Johannes Bauer, den analoga syntharen Thomas Lehn och trumslagaren Paal Nilssen-Love i denna inspelning från Festival ArtActs i St. Johann i Österrike i mars 2008. Tre låtar varav en är huvudpjäs med sina 36 minuter. En spännande sammansättning instrument, och att ingen av dem egentligen tar kommandot ger ytterligare spänning. De brötar på ganska ordentligt och framförallt rör sig trombonen och Lehns analoga synthar fint tillsammans. Sällan har jag faktiskt hört Lehn så framträdande, han är tydlig och ivrigt mullrande svischar hans ljud genom luften.

Men även på denna skiva uppstår problem. Långt in i huvudpjäsen är det som att idéerna tar slut och den gemensamma improvisationen går på tomgång, men de lyckas ändå inte avsluta. Under de sista minuterna låter det både trevande och avvaktande. Men fram till dess finns en hel del goda stunder.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry