Kent Olofsson Cordes

Kent Olofsson
Cordes
Phono Suecia 170

Av: Thomas Millroth

Publicerad: lör, 2009-10-17 18:02

Här presenteras två centrala stycken av Kent Olofsson. Den tresatsiga ”Corde” skrevs 2002-2006 för gitarrist och orkester. Den fyrsatsiga ”The Bells” tillkom 2004-2005 för soloröster och dubbel kör. Det är en mäktig och sammansatt upplevelse att träda in i denna värld; närmast vill jag likna den vid labyrintiska trädgårdar eller kanske ett drömtillstånd, där man pendlar mellan det somnambula och nästan vakna.

Kent Olofsson är en sträng analytiker, en systematisk och intuitiv omvandlare av både intellektuella och känslomässiga intryck till magnifik musik, där särskilt klangerna verkar. I nya sammansättningar, sönderbrutna, åter sammanfogade. Där finns en kritisk laddning med skärpa. Gitarristen Stefan Östersjö har i senaste numret av Nutida Musik skrivit om just ”The Bells” tillkomst. Han pekar på hur komposition och tolkning delvis överlappar varandra. Tonsättaren själv är den förste interpreten. Han tolkar tidigare tradition, det egna verket, influenser från omvärlden, kunskaper om instrumenten och den musikaliska bild som bit för bit byggs upp.

Denna intellektuella, intuitiva process består av flera lager. I ”The Bells” upplever jag som lyssnare ett par tydliga. Det ena är närmast konkret, det är de toner som kommer ur spektralanalyser av högst verkliga klockor – i anknytning till Edgar Allan Poes dikt ”The Bells”. De blir ett musikaliskt tema liksom en enveten rytm som vill antyda den flyende tiden. Tonmaterialet bearbetas, förtätas och samlas i skarpskurna klanger, som jag tycker präglas av Olofssons ofta kompromisslösa stränghet. Det andra är hans fascinerande sätt att låta textmaterialet förhålla sig till dess samtid, alltså hur man under symbolismen mottog Poe i Frankrike. Här blir det kryssläsningar mot andra texter. En väv av klingande litteratur uppstår, växlar och spelar mot de olika motiv som emanerar ur de verkliga klockor, som bildat ett slags botten i verket.

Det blir alltså närmast som, om jag får använda en liknelse från bildkonsten, ett slags frottage, en avgnuggning, där urmotivet är så närgånget avklappat att det förlorar sin objektiva närvaro. Helhetsbilden blir eggande och stimulerande som en klingande essä med överraskande kast och associationer. Vokalharmonin under dirigenten Fredrik Malmberg klarar med gnistrande briljans framförandet av ”The Bells”.

Kent Olofsson har en dissekerande stränghet. Personligen upplever jag ”Corde” mer direkt än den symfoniskt upplagda ”The Bells”. Det hänger nog ihop med att Olofsson har ett mycket starkt förhållande till gitarren, gammal rockgitarrist som han är; och inte minst Stefan Östersjö. Han är en av de klassiska musiker som också har stora kunskaper i improvisation, öppen mot ett brett musikaliskt fält. Det hörs då han spelar.

De tre satserna i Corde har en underrubrik, ”Fascia", vilket har med sammanhållning att göra. De gitarrer som används går att koppla till olika kulturer och världsdelar. Den sydamerikanska charangon till exempel är ju sprungen ur den europeiska barockgitarren. Den ambitionen kan låta farligt PK och mångkulturell, men klingar helt annorlunda. Här finns inget påklistrat. Kombinationen Olofsson-Östersjö är magisk. De två känner varandra väl, solostämmorna för gitarrerna bygger på kompositörens egna erfarenheter och en djup kunskap om interpretens förutsättningar. Frasering, gestik, tonbildning är i minsta detalj styrda – men känns luftigt fria.

Det är en musik som kommer inifrån; icke avbildande. Jag tänker på en parallell i musikhistorien. På 1920-talet blev det populärt bland tonsättare att frottera sig med den nya odygdiga jazzen. En rad ytligt skuttiga stycken såg dagen; hörda i efterhand låter de som parodier. Men det finns ett lysande undantag, nämligen Maurice Ravel, som skrev den suggestiva mellansatsen med beteckningen ”blues” i sonaten för violin och piano. Naturligtvis är det ingen blues, och han följer varken jazzens eller bluesens normala harmonier. Men han kunde sin jazz, tog regelbundna improvisationslektioner. Och han hade säkert känt till den svarta amerikanska musiken sedan ungdomen, då han umgicks med Frederick Delius, som ju var väl förtrogen med de svartas sånger från sin amerikanska farm. Ravel hade genom åren låtit denna musik internaliseras så till den grad, att den blivit en del av hans eget arv; han kunde alltså fritt interpretera den i sin egen musik!

När Stefan Östersjö spelar el-gitarr hör jag en del av rockmusikens gestik, men hela stycket sammantaget med solot flyter långt utanför källan. En tradition av flera som får en kreativ omläsning i Corde. Många flöden samlas till ett nytt helt. Samspelet mellan solist och Göteborgs Symfoniorkester under Vario Venzago är klangligt raffinerat, skarpt i kanterna – ja, uppjagande.

(Publicerad 2008)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry