KK Null / Chris Watson / Z’ev Number One

KK Null / Chris Watson / Z’ev
Number One
Touch Tone 24

Av: Magnus Nygren

Publicerad: tis, 2009-11-10 11:32

Låt mig först säga att ”Number One” givit mig en av de starkaste ljudliga upplevelserna jag haft på länge. Samspelet mellan Chris Watsons ljudupptagningar i östra Afrika och KK Nulls och Z’evs elektroniskt och elektro-akustiskt skapade ljudfiler är fullkomligt magnifikt. Att skivan dessutom ställer de musikaliska begreppen på sin spets gör inte saken sämre. Är detta musik eller är det ljudkonst? Teater? Hörspel? Och inte minst, spelar det egentligen någon roll? På detta har jag ännu inget svar, även om jag lutar mot det senare.

Tanken med Number One är att det strukturellt ska vara ett stycke japansk noh-teater där KK Nulls och Z’evs ljudfiler ska bilda olika karaktärer som interagerar över Chris Watson grundläggande ljudlandskap. Fem sviter delar dramaturgiskt upp stycket och leder in ljuden i olika akter: ”Invocation” – Kami (the celestial), ”Introduction” – man (the warrior), ”Development” – woman (the balance), ”Climax” – madness (the trickster/fool) och ”Conclusion” – demon (the super-natural).

I inledande ”Invocation” (åkallan på svenska) förnimms den gudomliga Kami endast i tanke och språk. Chris Watsons oklippta, men något komprimerade inspelning av gryning i en acacia-skog bildar fond för elektroniska ljud som sakta och försiktigt träder fram. Fåglar sjunger i samspel med odefinierade ljud som bubblar och breder ut sig i stillhet.

Stämningen förändras radikalt i ”Introduction”. Gamar kalasas på ett kadaver. Industriellt färgade rytmiska figurer studsar fram. Rörelse och aktivitet. Susande elektroniska ljud byggs upp och tar över mer och mer av ljudbilden. Det artificiella och det naturliga i ett långsamt gemensamt skapande. Interagerandet når så långt att det till slut är omöjligt att hålla reda på ljudens rätta källor.

Efter tiden med grupperna Cabaret Voltaire och The Hafler Trio har Chris Watson ägnat många år åt fältinspelningar runt om i världen. Inspelningar som resulterat i skivor på Touch och tv- och radioprogram för brittiska BBC. Hans förmåga hörs inte minst på ”Development” där man tydligt hör hur grässtråna rycks av när elefanterna ledda av en bastant matriark sakta betar inför en marsch. Nulls och Z’evs balanserar försiktigt upp med lågmälda ljud som inte bryter den pågående stillheten.

En av storheterna med ”Number One” är just balansen i ljudbilden. Elektronikens volym och kraft kan med lätthet stjäla uppmärksamheten. Men förutom vid ett fåtal tillfällen – och då med desto större effekt – tillåts den inte göra det. Watsons naturliga ljudlandskap blir just den scen de är tänkta som. Ska man någonstans kritisera den ursprungliga idén är det i så fall KK Nulls och Z’evs karaktärer. Efter otaliga lyssningar lyckas jag inte snappa upp dem. Förutom att ljuden ibland kan härledas till slagverk – och då är skapade av KK Null – kan jag inte särskilja dem. Men det påverkar på intet sätt mitt helhetsintryck.

Ett sakta muller till en statiskt färgad drone bygger upp en stämning av oro och förvirring inför det annalkande ovädret i ”Climax”. Åskan tar tag i KK Nulls slagverk och bildar små rytmiska figurer medan regnet strilar ned från skyn. Droppar når marken eller är det elektroniskt skapat knaster? I avslutande ”Conclusion” förflyttas vi till den amfibiska världen. Grodor kväker till sakta slagverksspel av KK Null och elektroniskt gurgel och för en gångs skull verkliga (!?) syrsor och inte elektroniska sådana.

Jag kan inte annat än att verkligen rekommendera ett inträde till denna teater, detta hörspel, denna ljudkonst eller denna musik. Den/det är värd/värt att uppleva.

(Publicerad 2006)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry