Klaus Filip, Dafne Vicente-Sandoval: remote

Klaus Filip, Dafne Vicente-Sandoval
remote
Potlatch P213

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2013-10-29 19:05

Klaus Filip är en mini-minimalist, han är inte ens en reduktionist, ännu mindre en omvärderare av sitt instrument, nej, han rattar sinuskurvor. Ibland undrar jag om det är mitt öronsus, ibland stegras det plötsligt så att jag får öronsus. Han är irriterande monoton, ungefär som trafikskyltar eller rödljus.

Naturligtvis är Filip en musiker som kräver andra musiker, som han kan trigga, irritera eller till och med slingra ihop sig med. Det händer ibland. Den lågmälde Filip kan spela många roller med sin begränsade repertoar. Det handlar då mer om att vänta, hugga av, lyfta upp, störa. En känsla för tid och utsträckning, således.

Det där med sinuskurvor har ju utforskats länge i ljudkonsten. Ryoji Ikeda har ofta demonstrerat detta. Sinuskurvan blir ett slags konkret material, motsatsen till idé och koncept. Den bara är, ett avtryck av elektricitet. I musik blir det knepigare. Ett gränsland mot ljudkonst förvisso, men andra krav ställs än på en knappt hörbar sinuston i en utställning. Klaus Filip jobbar trots allt med utsträckningen i tiden.

Dafne Vicente-Sandoval är fagottist, som jobbar med icke idiomatisk impro och samtida musik. Hennes instrument är i tidens anda dekonstruerat. Vi hör ljud uppmickade inifrån klangkroppen, elektroniskt förstärkta effekter av allehanda slag. Fagott har jag inte hört på detta vis förut, men annars känns greppen igen.
Då jag läste om Vicente-Sandoval fann jag att hon jobbat med Bonnie Jones; den duon skulle jag ha velat höra, två systrar i skeva småljud.

Hon spelar just sådär oberäkneligt, undersökande och utan minsta flirtighet. Bredvid henne är Filip en utåtriktad publikfriare. Dessa sinustoner fungerar snart som mer eller mindre synliga trådar att hänga upp ljudgrejer på. Ett tag kommer en massa knaster och brus som rasslar likt en vinylyta. De fladdrar i ljudrummet. Det är Vicente-Sandoval som utsmyckar Filips långdragna ton.

Av och till dyker något ljud upp från henne med materialkvalitet. Plötsligt gnuggas ytorna mot varandra.

Här används också parametrar som introducerades av Sven-Åke Johansson i början av 1970-talet, nämligen att avlägset-närmare-nära-något-avlägset var med och bestämde kvaliteten på musiken, inte bara traditionella stegringar i ljudets volym.

Så går det vidare. Knaster, störningar, lågdynamiska passager, och inte minst långa passager att med öronen spana efter nästa inpass. Något hinner passera som små knäpp knappast hörbara.
Under tiden sätter sig sinuskurvornas ljud i öronen.
Och när musiken är slut låter det fortfarande.
Men nej, vänta, den var inte slut. Inget hände inne i min hjärna, det var från högtalarna.
Men nu var det slut på riktigt!?
Bäst att vänta någon minut för säkerhets skull.
Jo, det var över!

En märklig känsla att ha varit med om ett äventyr dröjer sig kvar.
Hela kroppen är avslappnad av det mjuka, tysta, hackiga lyssnandet.
Det är som att cykla i stället för att ta bussen eller åka bil. Alla sinnen är med. Och den där Vicente-Sandoval måste jag höra mer av!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry