Klaus Filip, Toshimaru Nakamura, Andrea Neumann, Ivan Palcky: Messier Objects

Klaus Filip, Andrea Neumann, Toshimaru Nakamura, Ivan Palacky
Messier Objects
Meenna 999

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2013-09-04 09:41

Jag vet inte varför jag blivit så förtjust i just detta album med förstärkta småprylar och möte mellan elektroniska och akustiska klanger. Skivan öppnar överrumplande som ett slags baktung gamelangmarsch i långsamt skridande tempo. En rit bortom all sans.

Utvikningarna är åtskilliga förstås. Stämningen bryts av ett osannolikt solo med sinusvåg, antagligen spelat av Klaus Filip. Den stämning som först var litet transparent drömsk byts nu ut till det jag kan uppleva, då jag somnat från sena radioprogrammet och väcks mitt i natten av apparatens ödsliga långa pipton.
I det som följer dyker fler soloinpass upp inom ramen för den allmänna elektroniska vävandet.

Neumann drar eftertänksamt mothårs över pianosträngarna som ger ifrån sig misslynta brummanden, hon knäpper liv i ett helt gäng strängar på en gång och bearbetar ljudet till en böljande matta. Klanger som annars mest hör drömvärlden till.

Naturligtvis följer den ena gnistrande fräsorgien efter den andra, som pumpar sig väg genom allas klanghav signerade Toshimaru Nakamura och också Neumann på no input mixing board. Neumann är litet mindre explicit än han. Men mixerborden beter sig som små rum inuti det stora rummet. Och mitt i allt detta slingrar sig Ivan Palackys förstärkta stickmaskin.

Knappt ett enda objekt går egentligen att identifiera. Klang och kropp är sedan länge två olika helheter. Att höra detta är som då jag var barn och låste in mig i rummet för att leka. Genast dörren var stängd förvandlades allt. Att lyssna på dessa musikkamrater i deras elektroniska lekvärld (jodå, lek är ett positivt ord!) är som att kika in genom nyckelhålet i någons eget rum. Här sitter de och joxar och utifrån sett sker inget märkligt, men det är det inre rummet i lekens förvandling dessa musiker har lyckats föra över på skiva.

Det här är kompisar jag utan tvekan skulle vilja bjuda in i mitt eget lekrum, och jag skulle låsa dörren så att ingen annan kom in.
Denna musik är som en hemlighet att förvara väl tillsammans med dessa påhittiga kompisar som gör allt till drömväv. Och låter mig känna den inpå huden. Som ett slags svett från upphetsningen.

Ja, så djupt personligt griper dessa två stycken av Filip, Nakamura, Neumann och Palacky tag i mig. Kanske är det minnen, måhända personliga förutsättningar - men jag vill helst tro att det är musiken och bara musiken.

Sällan hörde jag föremål elektrifierade på detta övertygande vis.
För att avsluta med ett banalt omdöme som inte betyder något egentligen: bland det bästa var och en av de inblandade gjort och tillsammans lyckas de bättre än de flesta kvartetter med samtida angelägen musik på dagordningen.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry