Klingt.org 10 Jahre Bessere Farben

Blandade artister: Klingt.org - 10 Jahre Bessere Farben
Klingt.org - 10 Jahre Bessere Farben
Mikroton CD 5/6

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2010-02-03 22:00

Klingt.org är en adress för nerladdningsbar experimentell musik. Vad jag förstår deltar en rad musiker från Wien. Och denna dubbla CD har alla antologiers för- och nackdelar. Det är omväxlande, sammanställningen bygger inte på någon estetik överhuvudtaget. Det gäller att få med så mycket som möjligt.

Och det är helt ok, jag hoppar gärna hit och dit efter smak och humör. Bara som ett axplock väljer jag ur det som tilltalade mig:
Swedish Azz förstås med Mats Gustafsson, dieb13, Per-Åke Holmlander och Kjell Nordeson. Ni anar väl att dessa svenska rumpor (+en wienerbak) valt en stiliserad form av 50-talsjazz. De gör det briljant. Nordesons vibrafon är en mäktig tidsmarkör.

Litet åt jazzhållet är också Ctrl, vilket är Gloria Damijan, Melike Melinz, Gabi Teufner, Bernd Klug och Bernhard Schöbl. Inte minst fastnade jag för den här haltande frijazzen genom titeln på låten Als wir die Karotten schälten, vergaszen wir den Haferbrei (När vi skalade morötter glömde vi havregrynsgröten); och som den bildade germanisten märker har de månat om den underbara tyska bokstaven ”β”, som alltså inte är lika med två ss, ”dubbel-s”, utan faktiskt är ett s och ett z i ligatur. För mig är denna noggrannhet med språket en lisa. De är inte riktigt lika noga med musiken, men den är charmig.

I en besläktad anda skapar Susanna Gartmayer en rak, nästan naiv musik. Medan Toshimaru Nakamura vräker på med ett svirrande elektroniskt oväder, där hjälplösa pipsignaler tränger igenom.

På den första CD:n finns en bländande miniatyr, det är Magic ID:s mycket knappa version av Our favorite things nerskalad till minimalism. Margareth Kammerers vibrato är som takdropp som rinner ner bakom kragen för att söka sig ner över ryggen. Rysningar.

På andra CD:n bjuder David Schweighart helt corny upphackad paradmusik då han snurrar skivtallrik.

Det är litet retro i dag i impron. Japanska Hose bjuder en helt galen version av 50-talsjazz med en förbluffande frontline med bland andra Masafumi Ezaki på trumpet och Taku Unami på gitarr. Det låter alltså inte som ni tror, men det är helt skruvat och bara en kort blinkning, tyvärr. För nostalgiker i Österrike klingar kanske Kahutenklipper som örongodis med Josef Novotnys cittra och avantgardedaterad snackepoesi, som är ganska kul.

Ännu en höjdpunkt är Los Glissandinos stycke Pop, så fjärran från titeln man kan föreställa sig. De är viktiga i den yngre berlinscenen med Klaus Filips sinusvågor och Kai Fagaschinskis klarinett. Gungande, fräsande, hotfullt och malande.

Goh Lee Kwang bränner av ett rent ljudverk, sprakande och brinnande intill outhärdlighet. Det var en överraskning liksom Angélica Castellós bandstycke (?) som bygger på blockflöjter och piano. Ett pockande, outhärdligt envist ljud paras med slingor som låter som om de for baklänges genom rymden i en alltmer stegrande extas.

Och hon var en av dem som nog lyckades med vad många försökte på denna dubbla CD, ge en bild av extasen. En samling som lämnar många spår att gå vidare i. Och så visar den hur internationell scenen i dag är.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry