Koch, Studer, Badrutt

Hans Koch, Jonas Kocher, Gaudenz Badrutt
Koch-Kocher-Badrutt
Bruit

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2015-09-30 18:46

Jonas Kocher är en dragspelare som inte liknar något annat än en uttöjd elektronisk uppenbarelse, Gaudenz Badrutt är en elektronikspelare som gärna lyssnar på sina medmusiker och vågar spruta in än den ena än den andra magiska strömmen i dem. Och att Hans Koch hör till de mest underskattade musikerna i Europa är ett faktum, som bara understryks av denna skiva.
Ändå är albumet utkastat till våra öron likt en halvtimmes bagatell. En inspelad konsert i Rom 2014, kunde det vara tråkigare. Ja, det är lätt att missa detta mästerverk.
Redan öppningen svider. Badrutt skickar ut enerverande raka toner, som visar sig vara en tvättlina för Kochs riviga basplagg. Snart rör sig klangerna som för vinden. När Badrutt, höjer tonen litet, lyssnar de andra, som om de undrade vad som var på gång. Ingen mainstream, inget normalflöde, trion hör noga på varandra.
Spänningen är stark mellan diskant och bas, Kochers märkliga dragspel utforskar mellanrummet, leker kurragömma med Badrutts elektronik.
Det är en öppning som heter duga.

Minimalismen rör sig, vaggar, går i vågor, begränsningen skapar bara spänning, inga läckage och stillestånd. Det är kärnfyllt knaster och energisprakande störtoner.
På ett ytligt vis låter denna konsert som mycket annan flödesmusik i dag. En ström som makligt rör sig. Men det är bara ramen, för de här musikerna vet att uppföra sig så att dagens konvention inte slukar musiken. Under drygt trettio koncentrerade minuter går musiken i långsamma vågor, där instrumenten byter positioner, flyter in i varandra och går ut igen.
Vilopartierna är varje gång ett slags prövotid för klanger.
Därefter följer nya klangliga krafttag, som påminner om tidigare partier, men ändå är tätare. Dragspel och basklarinett har mycket att reda ut. Koch spänner instrumentet allt han kan. Medan Kocher töjer sin bälg.

Musiken är uppspänd mellan lugna, sökande, litet nervösa avsnitt, och förtätade stegringar. Ibland smärtar elektroniken, ofta skär rörblås och dragspel nästan sönder varandra.
Men varje fas är helt olik den andra, och den stora rytmen växer fram under ständiga stegringar, Och efter en kvart undrar jag om de kan komma på mer, om de kan krypa närmare inpå varandra.
Det kan de. Med intresse för de allra minsta ljudens inneboende kärna.
Det här är musik att lyssna på när mycket annan musik blivit mainstream. Stor improviserad kammarmusik, där elektroniska och akustiska instrument smälter samman.
Steg för steg tätnar musiken, under tiden växer både klang och melodi fram i fragment, som samlar sig till ett mättat slut.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry