Koglmann Schnyder

Franz Koglmann
Lo-lee-ta
Col Legno WWE 1 CD 30004
Daniel Schnyder
Worlds Beyond Faust
Col Legno WWE 1 CD 20272

Av: Johan Redin

Publicerad: tors, 2009-10-22 23:15

Ett möte uppstår mellan olika konstarter, litteraturen, filmen och musiken, den ena är till sin natur semantisk, den andra visuell och den tredje tonal. Alla gestaltar de, men på helt olika sätt. Det intressanta österrikiska skivbolaget Col Legno har på senare tid givit ut en rad skivor som har en litterär anknytning; nu senast folksagan Faust (och F. W. Murnaus film) och Vladimir Nabokovs skandalösa gubbroman ”Lolita”. Gemensamt för mycket av bolagets produktioner är att lyfta fram musikaliska gränsområden som visar på samhörigheter mellan olika former av samtida komposition, jazz, improvisation och elektronik. På repertoaren finns lika mycket en Olga Neuwirth, Luigi Nono eller Salvatore Sciarrino representerad som meriterade jazzmusiker som t.ex. Franz Koglmann.

Den österrikiske trumpetaren och kompositören Koglmanns musikaliska produktion är mångskiftande och sökande och intressant nog förs den längre och längre från avantgardet. Under tidigt sjuttiotal gjorde han experimentell elektronisk frijazz med t.ex. Steve Lacy och Bill Dixon på det egna bolaget Pipe Records. Sedan kom ett helt annat, allt lugnare, sökande efter musikaliska uttryck i en serie skivor på Hat Hut som alla utforskar fältet komposition och jazz, t.ex. Cantos I-IV och den briljanta The Use Of Memory.

På senare tid har det varit femtiotalets tonsköna jazz som har stått i förgrunden. Så även nu på Nabokovskivan Lo-lee-ta, där ungefär hälften av spåren framförs av Monoblue Quartet, som förutom Koglmanns trumpet består av Tony Coe (klarinett, altsax), Ed Renshaw (gitarr) och Peter Herbert (bas) och den andra hälften av en duo med Koglmann och landsmannen Wolfgang Mitterer på piano och elektronik. Mitterer är en välvald medspelare, en kompositör (bl.a. studier vid EMS i Stockholm) och jazzmusiker som länge arbetat med olika postmoderna, eklektiska föreningar av kammarmusik, popmusik, electronica och improvisation. Mitterers musik blir lika gärna popmusik klädd i kammarmusikens frack som elektronisk dansmusik framförd i orkesterformat.

Den atmosfär som Lo-lee-ta andas är historia. Melodierna har samma musikaliska form som tiden då Nabokov publicerade sin dubiösa roman på Olympia Press i Paris 1955. Det är en ofta sentimental melodisk jazz som får en att tänka på sena timmar i rökiga brasserier där plötsligt Boris Vian dyker upp för ett jam. Det är alltså ingen direkt utmanande musik, men den är alldeles utmärkt ändå. Och visst, den melankoliska och bitvis tragiska stämningen som finns i Nabokovs roman tar också form i musiken. Men användningen av ett återkommande tema, ”Hereafter” som framförs tillsammans med Mitterer, gör onekligen att musiken mer låter som ett soundtrack till Stanley Kubricks filmatisering, vilket texthäftet också intygar är ett medvetet grepp. Men resultatet blir tillslut att musiken snarare anknyter till filmens bildvärld än litteraturen. Hur som helst är det njutbar musik eftersom man, trots allt, utan texthäftet inte skulle gissa på att den överhuvudtaget kretsar kring just Nabokovs roman.

Den schweiziska kompositören och saxofonisten Daniel Schnyder har precis som Koglmann ägnat stort arbete åt att förena den klassiska musikens värld med jazzens intuitiva uttryck. Han har skrivit jazziga stycken för orkestrar samtidigt som han med sin jazztrio har Bach, Vivaldi, Wagner osv. på repertoaren. Trion, som utöver Schnyder består av David Taylors bastrombon och pianisten Kenny Drew Jr. (son till den berömde jazzpianisten), framför på senaste Col Legno-skivan dels ett längre stycke i fem delar, ”Worlds Beyond”, och dels musik till Murnaus kända stumfilm Faust från 1926.

”Worlds Beyond” är ypperligt exempel på hur jazz kan låta när den lånar sig till såväl kammarmusik som folkmusikens känsla för melodier. Jag kommer att tänka på såväl Michel Portals som Willem Breukers kompositioner för filmen. Det hela känns bekant samtidigt som formen känns ny och originell på ett svårspecificerat sätt. Samma gäller för musiken till den berömda tyska Faust-sagan, vilken man nog måste sluta sig till är det mest frekvent förekommande litterära temat i den moderna musikhistorien. Man slås av hur Schnyder konsekvent lyckas undvika fausttemats annars så slitna uttryck, nämligen dess dramatiska och ödesmättade form. Schnyders ”Faust” är på samma gång teatral och lyrisk, den känns jazzigt improviserad men ändå kompositorisk och den fungerar utmärkt utan den minsta kännedom om Muranaus film.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry