Konatus: Baruch

Konatus
Baruch
Disorder Recordings

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2011-10-19 19:58

Konatus album Baruch syftar säkert på Baruch Spinoza, eftersom han var en av de filosofer, som utvecklade begreppet ”conatus”; och det har jag nu repeterat, att det är en term från tidiga psykologiska och metafysiska teorier för att beteckna en inneboende benägenhet hos ett ting att fortsätta existera. (Jodå, jag har plankat från Wikipedia!) "Conatus" kan syfta på viljan att leva hos djur t.ex.

Jag tror nog mindre att saxofonisterna David Linnros och Dror Feiler, pianisten och elektronikaspelaren Ida Lundén och trummisen Niklas Korssell varit intresserade av den mer metafysiska sidan av ”conatus”. Här rör det sig mer om liv, motstånd, vilja att fortsätta. Gärna vill man väl också i den musik som spelas höra en inneboende kraft. Som om musikerna drogs med då den väckts.

Konatus har funnits i åtta år, startad som duo av Linnros och Korssell. Sedan har Lunden och slutligen Feiler tillkommit. Den här skivan är inspelad 2007. Det finns en skärande estetik av noise, slump, ja, närapå aggression, i kvartetten. Men trots att ljudet är en viktig känslobärare finns denna musik ständigt som summan av fyra individer. De vassa kanterna i Feilers saxspel skär hål på vilken idyll som helst, och även all annan konsensus. Något liknande kan sägas om Linnros, som har ett mer flämtande sätt att spela. Tillsammans är de två saxarna fantastiska, de spelar liksom ur strypt underläge och tar sig upp.

Energin är enorm och ostörd. Vilket gör att de längre lågmälda bitarna också fungerar strålande. Där finns sökande lockande toner, pockande rytm, och ständigt skavande kombinationer, som håller det hela vid liv. Men på en explosiv nivå.

Lundén spelar på ett annat vis, lyssnar in det samlade soundet, lägger till, förstärker, accentuerar. Avvaktande otålighet. Och Korssell har den ackumulerade rytmiska kraften som krävs för att denna typ av musik skall vara intressant att höra.

Med fyra så olika medlemmar öppnas scenen för skiftande klanger. Det är skönt. Kraften är inte ett egenvärde i form av volym, kraften är just det växande i gruppens namn. I långsamma lyssnande partier ligger Korssells slagverk som en oroshärd och söker, väntar, vi befinner oss i konfliktens centrum vilken karaktär musiken än väljer. Och han ligger som pumpande med het tung andedräkt mitt i de långa rörelser som gruppen är så mästerlig på, där en klimax byggs upp, bit för bit, fragment för fragment, som om ljuden provades först, tills som i gammal frijazz musikerna stöter puffar stångas trängs för att de inte vet hur de ska hantera de krafter de framkallat.

Det känns som om medlemmarna i Konatus är varse var kraft bor och utvecklas. De kan skilja mellan yta och kärna i musiken.
Starkt.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry