Konvoj Ensemble feat Evan Parker & Sten Sandell: Colors fo

Konvoj Ensemble feat. Evan Parker & Sten Sandell
Colors of
Konvoj Records KOR 001

Av: Thomas Millroth

Publicerad: ons, 2013-08-21 19:17

Varför så blygsamma? Så tänkte jag, då jag avlägsnat cellofanet från skivan och la på för att lyssna och läsa vilka som spelade. Med en gång högg musiken fast i former som kunde platsat på de bästa ESP-albumen eller någon av den europeiska frifräsarjazzens bästa större ensembler.

Det tar nästan en timme. En musik som är mjuk, böjlig och med en urstark formkärna. En musik med klar kompositorisk vilja. En musik som griper rakt in i lyssnarhjärnan.

Vilka blåsare! Det är ingen tillfällighet att blåsarsektionen låter så bra: Lotte Anker, Evan Parker Ola Paulson (mannen bakom Konvoj Art), Liudas Mockunas. Parker är omslagsnamn, och det blir tillfällen att lyssna till hans hesa, plåtaktiga tenorspel med en andedräkt som förråder den gamle jazzmannen. Han skär sig igenom låtarna så fort han får eget utrymme; skivar, sorterar, böjer och töjer.

Det är sällsynt bra. Men ett lika övertygande spel hör jag hos Lotte Anker, som inte bara slingrar sig runt de andra på alt och sopran, då hon lyfter ur gruppen med sitt instrument lyser det själv. Jag har sagt det förr och upprepar: att här är mer lysgas än hos de flesta. Liksom Parker är hon modig. Det får flöda som ur trädgårdsslangen, men lika gärna följa kroppens puls och andning.
Anker och Parker: två riktiga jazzrävar som raskar över en is där det drar svarta strömmar och irrande virvlar med ursprung i hela 1900-talsjazzen. Och här och där drämmer Paulson och Mockunas till med fräna inpass.

Alla ihop är en upplevelse som borde göra albumet till årets jazzskiva. Med jazz menar jag då det gränsöverskridande som ju betecknade själva urformen av musiken, dess kärna. Dess kropp, puls, blodomlopp.

Den andre gästen är Sten Sandell, som ju sannerligen låter allsköns låtar glimra ihop. Han är på ett sätt en kollagekille fylld av oändliga referenser, som till slut växt sig så in i detta att han kan spana in i vilken medspelare som helst. Inte en ton missriktad, och inte en ton i utsliten onödighet. Vad han kan, höll jag på att utropa. För det kan han.

Och Sandell med ensemblen är en upplevelse. Jag kan bara komma på Jan Johansson - med helt annan stil - som på ett liknande vis fritt rörde sig i en grupp och förmådde upplysa och få växt av varenda inpass. Det är vackert.

Musiken är en kulminationshistoria. Berättelser som leds framåt, stegras, löses upp och tar oväntade vägar. Då musiken kulminerat, än en gång kulminerat och toppat med Parker. Då rycker Jakob Riis in med duschmunstycke på sin dator. Ljud sprutar ut, han bearbetar andras inpass. Och åstadkommer ett rum där luften plötsligt blir halvgenomskinlig och alla måste treva sig fram. Detta hör till det mäktigast jag upplevt. Vilken känsla för musikaliskt drama!

Och när vi närmar oss slutet, hela tiden på helspänn, då har jag i nära minne sju mycket egensinniga musiker som just gett varandra litet av sin egen ande.

Varför är detta jazz? Undrar ni. Säg det. Jag blir svaret skyldig men inte känslan. För så här känns väl jazzens egen kärna, den extatiska andliga upplevelse, som kunde finnas i gudstjänster. Det svaret låter tunt som lättmjölk. Gamla ord som åkallan faller mig in. Att jag inte hittar några bra förklaringar beror på vår sekulära tid. Musik och konst ska vara rock´n roll, dvs rutscha på ytan. Så här innerligt går det sällan till.

Hur som helst, här är en av samtidens intressantaste ensembler tillsammans med två av de intelligentaste av samtidens musiker.

Varför så blygsamma? Det vackra konvolutet signalerar bara anonymt en ensemble som få känner till. Låt alla glänsa: Lotte Anker, Evan Parker, Ola Paulson, Liudas Mockunas, Sten Sandell, Jakob Riis, Anders Uddeskog. Det är ett sådant album. I äldre tiders jazztidningar hade jag avslutat med: hela galaxen!

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry