Krebs & Davies

Annette Krebs/Rhodri Davies
Kravis Rhonn Project
Another timbre at 15
(improv)

Av: Thomas Millroth

Publicerad: lör, 2009-09-26 00:44

Inspelat i Berlin för ett år sedan. Annette Krebs spelar gitarr, objekt, mixing board, bandupptagningar etc, Rhodri Davies spelar elektrisk harpa och elektronik. Det är två sorters lågmäld estetik som möts. Davies har en förkärlek för flytande, fräsande och glidande toner. Klangerna samlas till olika kolorerade moln över hans landskap. Det känns litet grand som att flyga drake, se hur den lyfter mot vinden och nästan svävar ur synhåll. Krebs är precis tvärtom. Jag är alltid lika fascinerad, då hon skall spela. Detta myller av sladdar som skall kopplas, saker som faller i golvet, de lätt kaotiska ögonblicken innan hon skall sätta igång. Så sitter hon där. Lyssnar på en liten ton, skjuter på den, kastar in ett nytt ljud. Det är skevt, skärande och oändligt lyssnande. I varje föremål bor en ton; men hon är mycket konkret. Allt annat än en drakflygare eller drömmare. Det är fysiskt. Närvarande. Slumpen får skära in. Dissonant. Och jag är alltid innerligt tacksam för varje album hon släpper. Något nytt har kolliderats fram och omsorgsfullt sträckts ut för lyssning under hennes händer, avsett för mina öron.

Tillsammans med Davies trollar hon med små, dirrande ljud, hon använder bandupptagningar av sin och andras röster. Hon manipulerar, förvandlar passager till ett slags konkret poesi. Smakar på orden. Hur känns de med litet lägre hastighet, lätt förvrängda. Och så ligger där de små ljuden och vibrerar, väntar på att kläckas. De skall först kokas och vändas i hennes föreställningsvärld innan de släpps ut på scenen. Då ofta kapade, kortade, skurna. Till slut har hon komprimerat bearbetade röster, gitarrljud och allt vad det är till något som mest liknar ett sceniskt framförande av en pjäs som saknar handling. Tystnaden blir en egen aktör. Klockklickande bildar den en hinna vi måste lyssna igenom. Ett mummel av ljud hörs. Där lämnas diskreta pauser, det är ingen musik som tränger sig på. Davies visar sig vara en utmärkt kolorist, som med lätt hand stänker på Krebs eftertänksamma infall. De stegras av ljudfragment som vittnar om krig, katastrof, hot. Terror. Musiken är ett svar, en återhåll-samhet, som om den undrade vart den skall rikta sig i en så högljutt hotfull värld? Det är den eftertänksamheten som präglar albumet. Ett sätt att utforska vilka mellanrum, hålrum och möjlig- heter som musiken kan verka i.

Smärtsamma småljud och urklipp från röster blandas till en egen form som vägrar tiga. Då musiken upphör tar min egen värld vid. Kvar dröjer skavet från vassa toner, de oväntade avbrotten och minnet av en obeskrivlig musikupplevelse.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry