Krebs_Caddy_Mayas: Threads

Annette Krebs / Anthea Caddy / Magda Mayas
Threads
anothertimbre at 48

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2012-04-12 11:45

Det finns alltid musiker som rör sig mitt i tiden men samtidigt formar den och avviker från alla de andra som rör sig i samma riktning. Hur mycket främmandegjorda instrument har jag inte hunnit höra de senaste tio-femton åren. Det är som ett särskilt ljudspår i min hjärna. Något jag genast känner igen. Men hur mycket jag än hört skulle de möjliga beskrivningar jag kunde göra av detta ljudlandskap aldrig täcka de konstnärskap som föreligger på denna skiva.

Hur beskriva Annette Krebs eller Magda Mayas? Omöjligt. Undantagen låter sig inte beskrivas, bara höras. Först när någon annan tar efter går det att sätta ord på det. Nu har jag gjort det svårt för mig. Men avsikten var inte att fega ur en recension. Tanken var att understryka hur udda och unikt albumet är.

Krebs joxar som vanligt med elektronik och sina gitarrer. Ur dem stiger ljud, många små ljud, korta plupp, fräsanden, sådant som låter som olycksfall i arbetet; men det är just detta, att hantera alla ljuden, fånga dem, styra dem, låta dem glida ur händerna. Hur slumpen ständigt gör vaksam, och så har hon alltid oväntade ljudspår från något radioprogram eller vad det nu är. De ligger där i hennes dator och hoppar fram som grodor ur musiken. Effekten kan bli enorm. Ingen av musikerna kan vila sig, hon ligger alltid på lur.

Krebs är bland mycket annat kollageteknikens mästare. Och få kan som hon ge flödet av elektronik en inneboende hetta och puls.
Dessutom, det vet jag efter att ha arrangerat en del konserter och ad hoc-spelningar med henne, är hon en av de allra mest lyhörda impromusiker jag mött. Krebs rotar i sitt enorma förråd av ljud.

Pianisten Mayas fungerar på annat sätt. Hennes musik bor både inne i pianot och på tangenterna. Ett slags ständig duo med sig själv. Varje sträng lockar hon oväntade ljud ur, men samtidigt har hon en enorm känsla för rytm och timing. Hennes musik är pockande, rör sig envist framåt. Mayas ihop med Krebs är både en rytmisk berättelse, även om rytmerna ibland omfattar mycket, och en upptäcktsresa i ljud andra förbisett eller inte visste fanns.

Så lägger vi då till den australiensiska cellisten Anthea Caddy. Stark, kärv teknik och en explosiv expressionist. Hennes klangvärld påminner både om Mayas och Krebs, men hon är otåligare, stöter gärna hårt mot gränser och väggar. Rör sig i musiken som vore hon en dansare. Det är hon som koreograferar trions rum.

När jag hör den här skivan förstår jag att omvärderingen av instrumenten, skörden efter Echtzeitmusik, engelsk impro och Morton Feldman är mycket rik. Vi har bara hört början ännu, och efter hand kommer mycket att sorteras undan. Men aldrig denna trio eller detta album. Här finns allt det oväntade och bästa i denna musik. Den gör det också nödvändigt att fortsätta tala mindre om stil än om den enskilda konstnärliga personligheten.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry