Kresten Osgood Og Hvad Er Klokken: Pianoalbum

Kresten Osgood, Og Hvad Er Klokken
Pianomusik
Ilk, ILK214CD

Av: Andreas Johansson

Publicerad: tis, 2013-10-29 12:52

Det är omöjligt att inte tycka om danske trummisen Kresten Osgood. Han har genom åren spelat med en mängd olika band och stora namn från världens jazzelit, och blivit känd som en livlig scenpersonlighet bakom trummorna. Passionerad, inlevelsefull och en sådan musiker man inte kan släppa blicken från.

Även om jag alltid gillat Krestens imponerande spel med andra musiker, har jag konstigt nog haft dålig koll på hans soloskivor. 2006 släppte han och bandet Og Hvad Er Klokken temaskivan Frimaerkealbummet, ett album med sånger och poesi som handlar om Krestens fascination för frimärken (!). Ett album som ingen brydde sig om och som är det sämst sålda album Kresten släppt…

Redan 2007 började arbetet med nya skivan, uppföljaren Pianoalbum, som likt sin föregångare är en temaskiva. Denna gång handlar det om en hyllning till det piano Kresten lärde sig spela på, och som fortfarande står kvar i hans barndomshem, och med vilket han komponerat de flesta låtarna han skrivit. Pianot i fråga, ett så kallat taffelpiano från 1851 har en distinkt ton. Det har en klang som får en att tänka på kammarmusik istället för jazz, vilket blir en intressant kombination i sammanhanget.

För att vara ett album där pianostyckena först spelats in och sedan kompletterats med andra instrument under åren (inklusive trummor), så försvinner inget sväng. Men Kresten har ett ganska unikt sätt att spela på, vilket kanske kan dölja ett eventuellt svängproblem på ett bra sätt. Han är ingen Bill Evans direkt, mer åt ett twistat Monk-håll, och det är detta som är hela behållningen med skivan. Man lyssnar verkligen på hans pianospel. Alla låtar är inte ren pianojazz, en del har smyckats med gitarr, elbas, saxofon och flöjter, vilket ibland tar musiken åt ett funkigt och progressivt håll, medans andra låtar är känsliga pianostycken som har en folkmusik-ton över sig.

Detta är också ett problem för mig som lyssnare - det blir spretigt. Slap-basen och syntslingan på låten "More Truth" blir ett irriterande moment och är svårt att släppa under resten av skivan. Man vill höra mer av Krestens piano ostört från andra instrument och musiken som håller sej till ‘standardjazz’ formatet är väldigt bra och känsliga. Kresten har ett eget anslag och jobbar väldigt bra ihop med sig själv på trummor. Tyvärr så bryter de låtar som smyckats med andra instrument av lite väl mycket för att det ska fungera som en helhet.

Hade detta varit ett album bara fyllt av musik från en triosättning med piano, bas och trummor hade det fungerat bättre. Kresten säger själv om skivan, att han inte förväntar sig att någon annan ska förstå sig på den, och jag håller med. Detta är en djupt personlig skiva där taffelpianot ska få vara stjärnan. Synd är att det inte fick vara så fullt ut.

Jag är svag för musiker som släpper genomarbetade skivor helt utan tankar på försäljningsiffror. Pianoalbummet är trots allt ett sådant.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry