Kurzmann/Stangl: Neuschnee

Christof Kurzmann/Burkhard Stangl
Neuschnee
Erstwhile ErstPop 002

Av: Magnus Nygren

Publicerad: tis, 2009-09-22 01:51

Med grupper som The Magic ID, International Nothing och Kommando Raumschiff Zitrone har den forne österrikaren Christof Kurzmann, numera bosatt i Berlin, varit den mest centrale figuren i försöken att sammanlänka sparsmakad improvisation med popmusik. Tillsammans med gitarristen Burkhard Stangl fortsätter han på ”Neuschnee” på delvis liknande spår. Dock hade jag hoppats att skivan skulle vara relativt nyinspelad för att få reda på var denna musikaliska form befinner sig just nu. Tyvärr blev det inte så. Skivan är inspelad mellan 2003 och 2007.

Även om Kurzmanns och Stangls improvisationer i relativa termer är lättillgängliga, det finns en viss tematik att hänga upp lyssnandet på, tar det flera lyssningar innan jag verkligen uppskattar ”Neuschnee”. Kanske är det förväntningarna som spelar mig ett spratt, trodde möjligen att popinfluenserna skulle vridas upp, istället blev det tvärtom. Eller blev det det? En ganska skön osäkerhet infinner sig.

Monotoni blandas med sparsmakade rörelser. Stämningar eller melodier av pop dyker upp, men är inte närvarande hela tiden. Beståndsdelar kommer och går, improvisationerna går in i helt nya faser med få gemensamma nämnare med det föregående. Som i den fantastiska ”Gredler”. Låten inleds med något som kan liknas suddiga krautloopar vilka ställs mot försiktig melodisk slidegitarr i americanastil. Metamorfosen är total när låten övergår i mörk pianobaserad monotoni. Skillnaden är så stor att man nästan frågar sig varför delarna egentligen sitter ihop. Inte för att det stör på något sätt, det fungerar alldeles utmärkt. Kanske just därför till och med. I det föränderliga ligger spänning och framåtblickande. När Kurzmann sedan med sin egensinniga stämma fyller i med ”He had eyes that saw her sorrow” är det magnifikt.

Kurzmann sjunger på flera spår, ingen vers-refräng-vers om nu någon skulle tro det. Ganska korta vokala inslag med mestadels sorgliga innebörder. ”It seems that there are no more songs” sjunger han i ”In the Global Snow of Things”. Atmosfärisk minimalism där fåglar, verkliga eller artificiella, sjunger vackert. Små, små knarrande rörelser som av snö under fötterna. Samt elektricitet, lågmälda loopar och sporadiskt gitarrspel. Atonala korta pianoavstamp. Det är vackert, mycket vackert. Både Kurzmann och Stangl är mästare på att fånga upp intressanta ljud, ställa dem mot varandra i all sin lågmäldhet, att släppa in lite av lyster i den i övrigt mörka tonvärlden, att finna strukturer – uppehålla sig vid dem - förändra.

Kurzmanns klarinett dyker sällan upp. I den korta – endast strax över fem minuter! – ”Homeless Days” är den dock närvarande. Både som melodiskapare och som hävert ner i den tonala underjorden där ljuden vrids och bänds. Det är livekänsla och klarinetten eller sången måste vara förinspelad eftersom även hans röst är närvarande. Stangl spelar här piano och duon får sällskap av saxofonisten Edén Carrasco och elektronisten Nicolás Carrasco.

Avslutande ”Song Songs” är en lovsång till sången, en längtan. ”Killing me softly with his song”, ”This is not a love song”, ”Lend me your ears while I sing you a song”, ”Hey mister Tambourine Man play a song for me”. Kurzmann citerar dessa strofer och undrar varför vi inte sjunger tillsammans. En oväntat grepp från någon som till stor del sysslar med att abstrahera naturligtvis. Men jag ser ingen anledning till att betvivla ärligheten hos Kurzmann och Stangl.

”Song Songs” är annars 18 minuter av förbytta skepnader. Gitarr, klarinett , vibrafon tar utrymmen i skapandet av rytmiska melodier som i sin lätthet upprepas och upprepas. Teman vidhålls och förändringarna sker naturligt utan snabba kast. En meditativ känsla infinner sig, fragmentarisk impro-gitarr stakar sig fram parallellt med loopar. Det hela mynnar ut i en varm upprepad melodi på elpiano, akustisk gitarr och Kurzmanns röst. Makabert, enkelt och otroligt bra!

”Neuschnee” är en skiva jag kommer att återvända tillmånga gånger. Jag gillar Kurzmanns och Stangls förmåga att befrukta improvisation med en sångtradition. Två väldigt olika världar som ändå, visar denna duo med tydlighet, kan ge varandra ny näring. Det är ömt, välspelat och nyskapande.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry