Kyriakides_resort & Ruins

Yannis Kyriakides
Resort & Ruins
Unsounds 33u

Av: Johan Redin

Publicerad: tis, 2013-07-09 01:03

Den amsterdambaserade tonsättaren och ljudkonstnären Kyriakides måste räknas till en av de mest produktiva inom dagens europeiska konstmusik. Han driver skivbolaget Unsounds, undervisar vid konservatoriet i Haag och skriver en väldig massa musik, 112 kompositioner enligt senaste uppdateringen av hans hemsida.

Kyriakides arbetar konceptuellt, idédrivet. Musiken involverar ofta spel mellan mediala former och teknologier som, utan att vilja skapa ”allkonstverk”, utforskar sinnenas rörlighet mellan reception och produktion. I verket Airfields, som kom härom året, översattes satellitbilder av landskapsstrukturer till partitur, ett slags musiktopologi som förde samman musik och geografi på ett tankeinspirerande sätt.

Skivan Resorts & Ruins rymmer tre kompositioner – ”Covertures”, ”Varosha (Disco Debris)” och ”The One Hundred Words” – som på ett eller annat sätt kretsar kring minne, politik och schlagerstretching.

”Covertures” är ett verk som här presenteras i tre delar, ursprungligen en beställning för den nederländska paviljongen på Venedigbiennalen 2011. Det handlar om mindre spännande miniatyrer som bygger på kraftigt bearbetade passager ur Claudio Monteverdis opera L’incoronazione di Poppea som möter ljudupptagningar av folkmassor, upplopp och textfragment som läses av Ayelet Harpaz. Verket är från början en installation och av beskrivningen i konvolutet så verkar den mer intressant än just dessa tre utdrag. Det är inte ett ovanligt fenomen att verk som är skrivna för rumsliga presentationer känns aningen fattiga när de lämnas halvnakna som cd-spår. Det behöver inte alltid vara så, ibland kan nya saker uppstå när kompositionerna får en annan ”kropp”, eller kanske ett annat liv, men inte i detta fall.

De två mer substantiella verken, som tillsammans fyller nästan en timme, har mer att ge. Liksom ”Covertures” är dessa inte skrivna för ensemble, båda består av processade samplingar av mer eller mindre tydliga ljudkällor och elektronik. Materialet är valt med omsorg och har ytterst konkreta förankringar. Kyriakides växte upp på Cypern och var knappt fem år gammal under den turkiska invasionen 1974. Just när konflikten bröt ut i juli ’74 befann han sig i Varosha i den populära semesterorten Famagusta. Semesterparadiset evakuerades i panikens hastighet och är sedan dess en öde spökstad, kringgärdad av taggtrådsstängsel och varningsskyltar. De stora hotellen är nu bara ruiner, ogräset klättrar längs väggar och gator. Händelsen bildar Kyriakides första minne. Han går tillbaka till ljuden av sirener och mänsklig förvirring, men utan att gestalta något trauma. Det är ett märkligt, melankoliskt verk inkorporerat med övriga minnen från sjuttiotalet – turkisk popmusik – som då och då gör entré som kraftigt stretchade och manipulerade vålnader.

Till saken hör att även ”Varosha (Disco Debris)” är en installation i sin ursprungliga form. I skivformat fungerar den bättre än "Covertures". I cd-konvolutet medföljer också ett verk av Isabelle Vigier, sex bruntonade vykort från Varosha som även om de är tagna innan invasionen är helt öde utan en människa på bilderna. Men tyvärr ger det musikaliska inte tillräckligt för att skapa en intressant syntes. Idén och bakgrunden är gripande, men det kräver mer av verket att binda samman minnets politik med minnets estetik.

”The One Hundred Words” är betydligt bättre, ett elektroniskt tycke skapat vid INA-GRM och uruppförd vid Présence Electronique-festivalen 2012. Återigen: delvis manipulerade ljudkällor, samplingar, men här med en helt annan styrsel och en tydlig känsla för dramaturgi och rytm. Rösterna som kommer och går härstammar från den så kallade ”Ekatologian” (de hundra orden) som utgör en idag bortglömd del av den cypriotiska folkmusiken som framförs i duett (växelverser mellan man och kvinna). De ursprungliga orden hörs knappt, åtminstone inte i sin fulla artikulation, utan bildar liksom elektroniska röstfragment. Detta har vi hört förut, men här är det på sin plats. Sången, ”orden”, ges en säregen historisk inflexion – de börjar i munnen, den mänskliga kroppen, men i stället för att träda ut i rummet, ut i världen, sugs de tillbaka in i historien, in i minnets grummel, tillbaka till det som aldrig skall vara igen: det förflutna. Och det förflutna visar sig ofta vara det evigt framtida, eftersom vi inte kan lämna det.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry