Laisser l´esprit divaguer

François Tusques, Françoise Toullec & Eric Zinman
Laisser l´Esprit Divaguer
Studio234 010

Av: Thomas Millroth

Publicerad: mån, 2015-05-18 10:19

François Tusques är född 1938, en av de verkliga pionjärerna inom fri improvisation och fri jazz. Redan 1965 kom på etiketten Mouloudji albumet ”Free Jazz”, och året innan hade han gett ut en ep tillsammans med Don Cherry på Holy Grail (ett talande namn i detta sammanhang!). År 1970 kom det fantastiska pianoalbumet ”Dazibao”. Där hörs hans speciella personliga behandling av pianot, litet dröjande, lyssnande efter klanger, sökande former och iakttagelse av varje ton, klang, förändring.

Stora öset var aldrig riktigt hans grej. Men svänga kunde han.
På så vis utvecklade och utvecklades han i frijazzen, som ju blomstrade med mängder av amerikanska och franska musiker på topp i Frankrike före och efter 1970. Han har spelat med de flesta och han har också, liksom Archie Shepp och andra vid denna tid, arbetat med musiker från olika delar av Afrika för att bredda och utveckla rytmik och känsla för improviserad melodi.

Kanske Tusques står litet i skuggan av andra hjältar. Men han är, liksom den i ännu högre grad skymda kollegan Hermann Keller i Berlin, en av de riktigt unika skaparna av den improvisationsmusik vi har vant oss vid i dag. Men fördelen i hans position är att ingen har hunnit vänja sig riktigt vid honom. Hans musik är sig lik, den har brett ut sig, skimrar i både bredd och djup, men att i detta fall likna sig själv är bara en fördel. Musiken bottnar.

Som lyssnare har jag förväntningar, förstås, men de infrias inte av några upprepningar. Dessutom hör Tusques inte till de musiker som publicerat den ena skivan efter den andra, där bara en bråkdel hade varit värd att spara. Med detta i bakhuvudet lyssnade jag på Tusques nya dubbel-cd. Dubbel i flera betydelser eftersom det handlar om två duos med yngre kolleger.

Françoise Toullec hörs mycket som samtida konstmusiker, och jag kände faktiskt inte till henne tidigare. Därför fick jag anledning att lyssna in mig litet på hennes kvintett, La Banquise, där rösten spelar en stor roll. Det låter lätt, luftigt, ytterst medvetet om klangvärden och rytmiskt flöde. En glad överraskning, med andra ord. Tillsammans med Tusques klingar hon fint. De har inlett sina improvisationer med att komma överens om en stämning, ett ord, en figur, ett ljud. Som sedan blir titlar: Blues à l´improvisite, Ffffffftttttt etc. Det är mycket fiffigt gjort. Och det hörs att de kommer från en någorlunda gemensam tradition. Hon fördjupar och dyker ner i en värld av preparerade klanger, som ju varit så typisk för Tusques.

Småslamriga grejer i flygeln ligger och skramlar rytmiskt under envisa figurer. Kvicka rusningar rör sig mellan vassa klanger. De bollar musik sinsemellan. Tillsammans improviserar de en dröjande lång blues, som nog Hampton Hawes skulle ha gillat. Det är allt litet extra att kunna förflytta sig från lätta strömoln av preparerade klanger till en jordig blues, så fylld av vemod och sentimentalitet som jag inte förväntat mig från det här hållet. Precis som nämnde pianoguden Hawes förmår de lyssna noga på spänningarna mellan tonerna, de utdragna klangerna som skapar den där speciella känslan av längtan.

Ibland kostar de på sig sånt där litet slängigt, nonchalant pianolir, men de landar alltid på fötterna. Och numret Ffffffttttt är en fräsande ström av toner, som pumpas framåt, men aldrig så att det blir kaos. De rör om tillsammans med en enorm energi. Och ut kommer storslagen, ganska spirituell musik.

Tillsammans den amerikanske pianisten Eric Zinman har han byggt upp en skimrande väv. De har båda tryck i tangenterna, underbara anslag och vågar lägga sig riktigt nära den andra, ibland närmast trassla ihop sig, annars understryka och lyfta fram, men alltid inspirera. Ett ivrigt klangspel, som rör sig i de flesta skiftningar, åt sidan, framåt och framförallt på det klangliga djupet är resultatet.
Av och till får musiken en extra rytmisk motor eller en liten sångbar melodi. Det är fullt av fragment, men tillsammans har de två en stark formvilja. Den hörs tydligt i långsamma stycken.

Men riktigt lika kongenialt och med samma esprit som med Toullec blir det inte. I Tusques diskografi försvarar denna dubbel-cd absolut sin plats. Ett bevis på att stigande ålder inte betyder sjunkande nyfikenhet och lust att bekräfta sig själv. Tvärtom, lust att lära och höra nytt, också då redan mycket lärts och ännu mer hörts.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry