Lali Barrière & Miguel A. García: Espejuelo

Lali Barrière & Miguel A. García
Espejuelo
Nueni Recs., nueni #001

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: fre, 2014-04-18 10:01

Hur tyst kan musik bli? Hur svagt kan man spela? Hur svagt vågar man spela? Hur svagt får man spela? Lyssna på Espejuelo så för du höra. Lali Barrière (Katalonien) och Miguel A. García (Baskien) vet precis hur man ska handskas med tystnaden och de små ljuden. Duon hörs (knappt) på förstärkta objekt och no-input mixerbord och Barrière och García ger oss här är en skiva som stundtals knappt klarar sig över hörseltröskeln.

Det knastrar, sprakar, viner och sjunger. Det är svårt att säga vad det är som låter, det är något främmande som kommer ur mina hörlurar. Ljuden är pyttesmå och ömtåliga. Det här är elektronisk musik när den är som allra minst. På gränsen till icke-existerande men på något mystiskt sätt så otroligt laddad. Minsta musikaliska rörelse får mig att hoppa till. Jag sitter på helspänn, det är musik som ger träningsvärk.

Barrière och García är modiga. Deras musik är så skör att minsta snedsteg riskerar att totalförstöra den. Med fel lyssnare eller i fel sammanhang blir det katastrof. Det här är extrem musik som kräver allt av dig som lyssnare; all din uppmärksamhet, absolut fokus, full koncentration. Den kräver att du lyssnar. Och om man klarar av att hänge sig totalt upptäcker man i Espejuelo en alldeles underbar musikalisk värld. I miniatyr.

Jag har ibland lite svårt för minimalistisk elektronisk impro, men Espejuelo är verkligen jättebra. Kanske för att skivan är så enkel och opretentiös. Koncentrerad. 31 minuter total njutning. Musiken talar till mig. Jag lyssnar, nyfiken på vad som ska komma härnäst. Jag har sällan blivit så här uppslukad av elektronisk musik förr. Espejuelo är en riktigt liten skatt, något av det bästa jag hört på mycket länge.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry