Lana Trio: Live in Japan

Lana Trio
Live in Japan
Va Fongool (VAFCD012)

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: tis, 2014-10-07 12:13

För ganska exakt ett år sedan skrev jag om Lana Trio, en ung norsk trio med stor potential. Nu, ett år senare, har deras andra skiva, Live in Japan, kommit och det låter nästan som en annan trio. Utvecklingen är enorm och den mognad som endast tid kan ge hörs så tydligt. Lana Trio har jobbat hårt och kan nu lugnt skörda frukten.

På debutskivan anmärkte jag lite på pianisten Kjetil Järves spel. Jag tyckte att han ville för mycket, spelade för mycket och var alldeles för otålig. Jag hörde en pianist som inget hellre ville än att skriva in sig i historieboken jämte sina förebilder. Nu, på Live in Japan, hör jag istället en pianist som istället läser i historieboken, och sammanfattar den med sina egna ord. Jag hör massor av referenser, en vild blandning: jag hör Paul Bley, Håvard Wiik, Schlippenbach, McCoy, Crispell, Satoh, till och med Chick Corea och Keith Jarrett. Men det är inga efterapningar, snarare ett bevis på medvetenhet och musikalitet. Visst, han spelar fortfarande väldigt mycket, men till skillnad från debutskivan gör han det med ett större lugn vilket gör att det ändå är enkelt att ta in.

Jerves motpol finns i trombonisten Henrik Munkeby Nørstebø som spelar otroligt lite. Han tar paus mer än halva skivan. Han är en mästare på att vara utanför musiken men ändå i den; när han inte spelar är han närvarande och när han spelar kan han vara frånvarande. Det är ett ovanligt trombonspel som är i världsklass. Jag har hyllat honom förr och är inte rädd för att göra det igen. Håll öronen på honom. Trumslagare Andreas Wildhagen har också han mognat, blivit lite modigare. Han tar lite fler chansningar, testar lite och utvärderar det han gjort. Det är ett ganska lugnt trumspel men ändå med nerv, bestämdhet och vilja. Och vilket sound han har!

Musiken på Live in Japan har som sagt utvecklats otroligt mycket från Lana Trio. Den största skillnaden ligger i att debutskivans spår var korta medan Live in Japan bjuder på tre långa stycken. Det känns som att tiden gynnar trion som får sträcka ut och undersöka ordentligt. Det finns utrymme för tusentals toner och uttryck och de utnyttjar detta utrymme till fullo. Första spåret "Candyism" är ett dynamiskt exempel på gruppspel när det är som bäst, att ge och ta, medan andra spåret "Meanwhile, Somewhere" bjuder på en resa in i minimalismens territorium och det är en uppvisning i behärskning. Skivan avslutas med ett stycke musik där Kjetil Järve spelar ett vidunderligt solo. Lana Trios förmåga att skapa en så stor mängd musik med små medel är spännande.

Det finns emellertid en motsägelse i Lana Trios musik: samtidigt som musikerna vänder sig inåt i minimalistiska improvisationer och uttryck vänder de sig också utåt, ifrån den europeiska impron mot en mer modern jazzframtoning. En liknelse kan man finna i Paul Bleys trios där det alltid fanns en modern framtoning och en lyrisk ådra i det improviserade. Dissonans mellan inåt och utåt är väldigt intressant, och Live in Japan är en fantastisk skiva. Jag avslutar med att citera mig själv från recensionen av Lana Trios debutskiva: "Med lite tid är jag övertygad om att denna trio kommer att mogna och bli ruskigt bra." Det är precis vad som har hänt. Vad skönt det är att få rätt ibland.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry