Lars Åkerlund: Inert / E, Horology

Lars Åkerlund, Jean-Louis Huhta, Zbigniew Karkowski
Horology
Monotype Recordings mono 057
Lars Åkerlund, Kasper T Toeplitz
Inert / E
Recordings Of Sleaze Art r.o.s.a. 08

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2013-12-12 17:35

Lars Åkerlund är en kompositör och spelare som sliter tag i en. Jag minns så tydligt hans skallrande, skrällande beat till en dansföreställning av Per Jonsson. Allt rörde sig i rasande fart, dansarnas kroppar kastade sig fram och åter i ljudrummet, inget stannade under maximum. Hans öppningar är något alldeles för sig själva. Omedelbar attack. Men inte som effekt.

Min upplevelse är snarare att han backar så långt in i ett ljud det bara går. Och så drar han igång ett komprimerat beat, ett skaller av rytmer inuti det lilla ljud eller den ljudgrupp han valt att öppna med. Snart vecklar den upp sig, olika skikt verkar sväva över varandra. Så växer intensiteten. Och det ger effekt. Enorm effekt, eftersom det är så intelligent gjort musikaliskt och klangligt.

Det som först hörs som ett – läge, klang, position, stämning – visar sig vara ett kluster. Som långsamt verkar vrida sig. Efter en stund hörs det som från ett annat håll, visar sig från en annan sida.
De positionerna hörs särskilt på den mästerliga cd han gjort tillsammans med Huhta och Karkowski. Och även om musiken är gjord i Åkerlunds namn går det inte komma förbi Karkowski, som ju gick bort i förtid före jul. Här märks hans lyhördhet, hans livgivande energi i sprakande samspel med de två andra. Det är inte svårt att uppfatta de kvaliteter som gjorde honom till en unik musiker; en av de stora och nyskapande inom sin genre.

Karkowski greppar ljudets alla parametrar. Och ger nervkraft åt trion. Ett skimmer som från en tjock glasruta som plötsligt sprängs i bitar i oändlig ultrarapid. Både liv och försvinnande bor i samma ljudkluster.

Det är som om ljudsfärer, klangrum, glider in och ur varandra men väldigt långsamt. En stor rörelse bär musiken i längden i kontrast till den snabba, skallrande ettrighet som präglar de små klangkropparna, där liksom hela styckets dynamik har komprimerats.
På ett sätt är detta en pågående händelselöshet som kolliderar med och spänns mot explosiv mättnad av händelser i upprepning.

Det liknar extas, musiken blir till en extasens anatomi, som både tar hänsyn till den brännande känsla som ryms på ett knappnålshuvud och den utbredda rörelse som omfattar kroppens tålmodiga långsamt långsiktiga sökande efter extasen. Endast i dessa två faser kan extas befinna sig.

Klippen är tvära, kasten är som fall utför brant, då den skärande tätheten stannar upp. Tystnad, vibrerande tunga basljud blandas med glest knaster. Egentligen känns detta som om musikerna tar med lyssnaren ännu längre in i ljuden, där avstånden mellan klangernas mindre kroppar glesnar.

Det är alldeles uppenbart hur fysisk denna musik är. Inget abstrakt knapprattande på synthar. Här känns musiken i hela kroppen runtomkring huden. Mentalt måste jag röra mig snabbt som en dansare för att hinna med i denna gestaltning av extasens ögonblick.
Det rör sig om inlevelse och en musik som är så fysisk att hela mitt arbetsrum med mig bakom skrivbordet vibrerar. Också makligheten är snabb här, även det dämpat lågmälda slår i mellangärdet.

Duon med Toeplitz öppnar som om vi vore mitt i en dervischdans kulmen, men den tappar ljudet redan innan en minut gått. Fältet blir glest, svirrande toner anas. Inte tomrum men mellanrum – i dess ytterändar känns fortfarande kroppar i extas. Det känns som dansmusik men är det inte. Eftersom intensiteten, den rituella envisheten är förlagd inne i varje ljud. Alltså också de vagaste vibrationer och klanger.

Om trioskivan har en extatisk täthet som pressas mot ett centrum, en kärna som vrids och vänds, så har duoalbumet en annan slags utbredning av ljuden. Jag höll på att skriva skir och genombruten som en spetsgardin. Ok för den metaforen om ni kan tänka er ett brännande bländande solljus som tränger in bortom all sommarromantik.

Detta är inte romantiskt, det är en uppskattning av hörseln som ett av kroppens viktigaste sinnen. Åkerlund tror på dess totalitet och innerlighet, dess väg in i.

Kärnverksamheten är desamma med sin närmast hypnotiska intensitet, men klangerna töjs ut och breds upp på ett abstrakt golv, där jag som lyssnare känner att jag rör mig. Det minsta lilla har här förstorats upp och rumlar runt, ibland litet förstrött. Ljuden töjs så att vi hör och ser genom gliporna. Här dyker småljud och biljud upp som överraskande utsikter. Långt borta anar öronen ännu ett fält av spänning. Detta är musik på håll. Trion demonstrerar musik på så nära håll det bara går.

På duo känner jag hur tätheten blir stormaskig för att gå på djupet i ögonblicket. En marknära lufttunn släktskap finns med ljudkonstnärer som Rolf Julius. Om ni accepterar den jämförelsen har ni också fattat intensiteten i de knirrande ljud som försöker bryta sig ur de svävande ljudmolnen.

Åkerlunds musik styr mig rakt in i extasens kropp. En musik som är kropp och därför träffar totalt.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry