Lasse Marhaug Tapes 1990-1999

Lasse Marhaug
Tapes 1990-1999
PicaDisk PICA 001

Av: Sven Rånlund

Publicerad: lör, 2010-01-02 21:47

Lasse Marhaug bor inte på Myspace. Istället har han byggt ett litet slott med skivbolaget PicaDisk, vars första utgåva består av honom själv på längden och tvären. ”Tapes 1990-1999” är en generös box med återutgivningar av hans musik från 90-talet, då distribuerade på kassetter i minimala, sedan länge utgångna upplagor.

Fyra cd. Fem timmar extrem noise. Ingen sak för den som redan har ”Merzbox”, Merzbows legendariska 50-cd-samling. Ändå svårsmält för flertalet. Hur förklara skönheten i rundgång, brus, slammer, oljud? Masami Akita (Merzbow) gav en gång svar på tal: ”If ’noise’ means uncomfortable sound, then pop music is ’noise’ to me.” Kanske är det så, bara en fråga om smak.

De som hört Lasse Marhaug live vet att han gillar starka ljud. Redan i tonåren var han inne på det fysiska med konkreta ljud att ta på, ljud som invaderar och beter sig i kroppen. Den första låten i boxen, ”Untitled” från 1990, gjorde han som 16-åring. Den börjar som ett långt, utdraget oväder med tjutande stormbyar innan en inklippt röst avbryter, och sedan tillbaka in i stormögat. Det tidiga materialet är oslipat och utan manér, utan fejkad attityd som skymmer denna lust att töja på yttrandefriheten och maximera ljudens beståndsdelar. Det som hörs är en mycket passionerad ung man besatt av att utforska noisens hela palett.

Numera ser man ofta Lasse Marhaug hukad över en laptop. Men i låtarna från de första åren av 90-talet arbetade han ofta med bandkollage som fogats ihop med kassettspelare och effektboxar. Det är unga avtryck i en terräng av skir experimentalism. Marhaug bråkar med tekniken, leker och upptäcker, klipper och fogar samman fragment. Förvånansvärt mycket av det tidiga materialet kan sorteras under ljudkonst – vissa låtar är så fria i formen att jag kommer att tänka på Nam June Paik eller praktnaivisten Jean Dubuffet, även om Marhaug är långt stökigare och mer aggressiv.

Variationen i uttryck och ljudkällor är stor under det tidiga 90-talet. Det var som bekant en speciell epok, kulmen av D-I-Y och den slags bandmusik som började med postpunken ett drygt decennium tidigare. För Lasse Marhaug verkar kassettbandet rymma en estetisk kvalitet snarare än att bara vara ett praktiskt medium för billig distribution i små volymer. Låtnamnen talar för sig: ”Music on Tape”. ”Bullet in the Tape”. ”Red Tape Rot”.

Överlag låter det inte bara skitigare än cd-kvaliteten, här saknas också dagens muskliga kompressorer och mastringsmöjligheter. För just noisemusik är brusande kassetter inget problem, tvärtom ger det lyssnaren mer av ljud att lyssna på nära, nära. Som låten ”Imortal, Unchained, Dumb” (1993) med fläckiga kaskader av vitt brus insprängt i korta klipp från tv-filmer. Eller ”On-Off” (1995) med gungande sprakexplosioner på en lyrisk matta av porlande vatten. Trots svaj och brus låter det magnifikt, särskilt i hörlurar.

Boxen presenterar låtarna kronologiskt. Jag gillar det. Man kan höra hur Marhaugs experimenterande tar nya språng längs den musikaliska livsväg han valt. Jag kan imponeras av envisheten. Att han hållit sig så strikt till noisens grundpelare och nästan aldrig släppt loss i melodi eller harmonik och bara sällan laborerat med rytm (i vanlig mening). Nej, det handlar om klangfärg. Och Marhaug är tveklöst en av noisemusikens allra känsligaste målare.

Många låtar går i vitt brus och gör skitont: ”White Inferno” (1996) är elak även på låg volym, det är ”Metal Machine Music” från sovrummet. ”Noise Ninja” är en hårdpressad laserstråle. Den nästan trettio minuter långa ”Monster” – kassettbanden var ju som gjorda för noisens långa, inte sällan självalstrande no-input-experiment – är en svettig, sårig, bubbligt skrattande överdos av elektricitet. Visst kan det ibland låta som tortyr av grannens katt, men det är ett misstag att inte notera humorn och det livsbejakande i Lasse Marhaugs musik. Själv började jag vissla på ett par låtar. Inte av vanära, bara stimulerad. Sympatiskt nog har Marhaug varken i inspelningar eller på scenen frossat i kinky sex, blod och död. Låttitlarna skvallrar däremot om intresse för mat – choklad, glass, kött, kyckling – men det kan förstås vara dimridåer.

Med tanke på att noise är en rätt självförklarande musikgenre – man får i stort sett vad man lyssnar till – är det inte mycket att säga om undertexter till musiken i boxen. Däremot märks det år för år hur Marhaug blir alltmer skicklig på att kontrollera sina ljudkällor och styra ljuden dit han vill. Eftersom noise till så stor del handlar om att kontrollera kaos och det oväntade – i motsats till noterad musik som strävar efter att återges så som den skrevs – ligger storheten i att arbeta fram och hantera sin valda ljudmassa. Det är kompositionella egenskaper som hade värderats högre i andra musikvärldar, men nu lirar ju noisen i en annan division än konstmusiken.

Som noisemusiker sysslar Marhaug inte med toner och kan därför inte gärna kallas tonsättare, men i det oerhörda kreativa flöde han vistats i de senaste decennierna – utgivningen lär luta mot bortåt 200 titlar – är det synd att hans musikerskap inte är mer känt.

Live förmedlar han alltid uppriktighet, hängivenhet, konsekvens. Fokuseringen hör jag rakt genom boxen, passande nog vikt en lyssningseftermiddag med regn, regn, regn. Marhaug har hållit kursen, trots avstickare till metal, jazz, ljudkonst och musik för scenkonst. Och, inte att glömma, rock! Om något är Lasse Marhaug en rocker, en trasher av ljud och ibland utrustning. Kraften som alstras live måste ta vägen nånstans. Det är samma energier man kan uppleva på en Wolf Eyes-konsert. Glad, positiv aggressivitet.

Som trampolin ned i den ymniga Marhaug-floden är ”Tapes 1990-1999” kanske inte den bästa väg som kan rekommenderas. Börja istället med hans mästerliga ”The Shape of Rock To Come” (2004). Den röstades faktiskt fram som nummer 19 i Dagsavisens lista på de 30 bästa norska skivorna någonsin. Gå därifrån vidare antingen via hans solokarriär eller via de många samarbetena. Jazkamer förstås, det ständiga samarbetet. Eller med Fe-Mail, The Skull Defekts, Nash Kontroll, i duos med Frode Gjerstad, Alexander Rishaug, Maja Ratkje, Paal Nilssen-Love. Vik därefter öronen åt ”Tapes 1990-1999”. Om de 500 exemplaren av boxen tagit slut, köp en kassett.

(Publicerad 2007)

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry