Lean Left: Live at Area Sismica

Lean Left
Live at Area Sismica
Unsouds, 41u

Av: Joacim Nyberg

Publicerad: mån, 2014-06-09 15:28

Lean Left är en kvartett med undertiteln "The Ex Guitars meet Nilssen-Love / Vandermark Duo" och de av oss som hört dessa två duos vet ungefär vad som väntar. Paal Nilssen-Love och Ken Vandermark har arbetat som duo sedan början av 2000-talet och har således spelat ofantligt mycket ihop. De är ett enastående radarpar av klassisk frijazz-skola, 2000-talets svar på Coltrane/Ali. The Ex är det holländska bandet som sedan 80-talet på ett lyckat sätt blandat och balanserat punk, rock och noise med jazz, improvisation och afrikansk musik. Bandets två gitarrister Terrie Ex (eller Terrie Hessels), som också var med och startade bandet, och Andy Moor, medlem sedan 1990, har arbetat fram en gitarrsymbios som är svåröverträffad. Lean Left har sedan 2010 släppt sex skivor, alla live vilket tyder på att bandet är något att uppleva i verkliga livet. Senaste skivan Live at Area Sismic är inspelad i Forlì, Italien i september 2012 och släppt nu i år på Amsterdambaserade skivbolaget Unsounds.

Som sagt har alla fyra inblandade sina väl uttalade sound och musikaliska uttryck så mötet bjuder inte på några direkta överraskningar: det är energiskt, rockigt, rytmiskt och kul. Och så massor av gitarr. Dock får man inte underskatta det väntade, för Lean Left är bra, stundtals riktigt bra, lite beroende på vad de bestämmer sig för att göra. De rör sig mellan olika stuk och uppbyggnader och vissa funkar bättre än andra.

Vandermark är den som är tydligast både rytmiskt och melodiskt. Nilssen-Love är all over the place i sedvanlig ordning och gitarrerna far även de omkring i alla riktningar. Kanske är det också den klara och tydliga saxofonen som blir räddningen för Lean Left, för utan saxofonen att hänga upp musiken på hade det blivit lite för mycket rockjam, visserligen ett välljudande sådant men något viljelöst. Kvartetten låter som bäst när det klumpiga svänget får ta över eller när gitarrerna spelar tydliga riff och klanger som de stundtals gör på öppningsspåret. Det lugna andraspåret är skivans höjdpunkt, stämningen är skönt spänd och det börjar med en härligt ostämda och knastrande gitarrer och underbart känsligt saxspel av Vandermark. Nilssen-Love tar en lång paus som även den är mycket vacker. Underbart. Så riffen, klangerna och balladen sitter där de ska. Men tar den formlösa och intetsägande rock-impron över. Det låter gammalt och invant och får Lean Left på fall. Sex skivor, alla live, kan man skönja ett mönster? Har de repat? Har de jobbat tillsammans med musiken? Troligtvis inte och det är där skon klämmer: de spelar på rutin, vilket är improvisationsmusikens största synd. Och musiken blir mycket riktigt lidande av det.

När skivan efter mastiga 73 minuter är slut dröjer sig en konstig känsla kvar. Live at Area Sismica är inte dålig, inte alls. Den är stundtals ruskigt bra. Men ändå är det något som fattas. Visst, Vandermark är där och förgyller, han vill verkligen något och är inte rädd för att visa en skörare sida. Hans spel är så proppfyllt av musik att han inte vart han ska göra av det. Gitarrerna å andra sidan är som skördetröskor, de kör på utan att se sig för och utan att veta vart de är på väg. Är jag kanske rädd för att ifrågasätta The Ex Guitars? Tycker jag de är bra för att de är dem de är och för att de är sådana energiknippen? Tittar jag bortom den där festliga energin hittar jag plötsligt tomhet. De har ärligt talat inte samma fingertoppskänsla när det gäller pauser, att släppa in luft och förmedla meddelanden eller känslor och skapa helhet i musiken som Vandermark eller Nilssen-Love. Det blir för mycket gitarr helt enkelt. Kanske är det min respekt för Hessels och Moor (men de borde vara bra!) i konflikt med mina öron (men de är inte så bra!) som gör att Live at Area Sismica för mig är bra och jobbig på samma gång. Dissonans.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry