Leandre/Lewis

Joëlle Léandre, George Lewis
Transatlantic Visions
Rogue Art ROG 0020

Av: Thomas Millroth

Publicerad: mån, 2009-09-21 23:57

Joëlle Léandre, Mme Contrebasse, är en egen institution inom både impro och konstmusik. Hon har stark personlighet, en oomkullrunkelig medvetenhet om sin musik och sin roll som skapande kvinna. Sin position som en av de allra främsta har hon erövrat genom både sin improvisationskonst och gestaltningsförmåga av samtida kompositörer. Både Giacinto Scelsi och John Cage var hennes vänner. Léandres dokumenterade produktion väger mycket tungt. Som solist lät hon tidigt tala om sig med ”Urban Bass” (Adda). Samarbetet med Irène Schweizer har avsatt ett par magnifika klassiker, ”Storming of the Winter Palace” (Intakt) och ”Cordial Gratin” (FMP). Hon mötte Derek Bailey på ”No Waiting” (Potlatch). Hennes djupa förtrogenhet med Scelsi och Cage resulterade i ”Okanagon” (hatArt) och ”Contrebasse et Voix” (Adda). Den specifika vikten på dessa och många fler album gör att hon bara kan nämnas samtidigt som Peter Brötzmann, Peter Kowald, Schweizer eller Bailey. ”Transatlantic Visions” spelades in för ett år sedan under Vision Festival XIII i New York. Hennes duo med trombonisten George Lewis utsågs av tidskriften All About Jazz till årets bästa konsert. Ni förstår varför, då ni hör skivan!

Léandre har en stark böjelse för duon som form; precis som Peter Kowald. Liksom han har hon samlat på sådana möten. Det handlar om passion, känslor, starkt engagemang, där skilda röster står mot ens egen. Hon utmanas att lyssna, vara föränderlig, gå på djupet. Det framkallar starka utlevelser, vulkaniska känslor, som kräver en eruptiv teknik; det är ett djupt hål att stiga ner i. Kowald utvecklade en informell teknik, där långsamhet och lyssnande kopplades samman med en bedövande tjock ton. Ett slakt rep som spändes där de båda möttes. Léandre är klassiskt skolad bassolist, som kan sin Dittersdorff. Och med den tekniken i musklerna spelar hon som om hon vore glömsk av den. Rösten sprängs in, svävar iväg, rytmiskt mullrande slag över strängarna blandas med klagande flageoletter. Hon låter som om hon dansade, då hon spelar. Hon är mycket fysisk. Sinnlig, sensuell, ivrig. Den stadighet som tekniken skänker, utmanas av henne för famlande äventyr. Duon är en utmaning utan dröjsmål. Den andre står ju där och väntar! Med explosiv otålighet kastar hon sig in i spelet. Så är det också här. George Lewis är en fantastisk instrumentalist. Han snidar och vänder ljuden i luren. Plockar upp dem ur djupet på instrumentet. De tillrar som vackra pärlor i rytmiska strömmar. Léandre tar hand om varenda en. Innefattar dem, polerar dem och vet att smida samman bådas röster, tätt, tätt. Lewis kastar sig mellan skrik och mummel. Det finns tyngd i hans spel. Ofta hör jag hans ansträngning och lättnad över att lösa svårigheterna i spelet. Léandre rör sig helt glömsk av sådana bekymmer. Det är faktiskt som om musiken, instrumentet och sällskapet osökt leder henne rakt in i formuleringarna. Det känns så lätt, då hon trakterar basen. Ingen kan som hon sätta de snabba tonerna så enkelt, trycka till i botten med sådan auktoritet eller ge stråken vingar och det stora tunga instrumentet sång. Förresten har hon lånat Mark Helias basfiol, som har en enorm klang. Mjuk, varm, smidig.

Joëlle Léandre har än en gång skapat ett album, som jag kommer lyssna på om en herrans massa år. Hon är den ständigt otåliga älskade som både vill ha och ge mer, omedelbart och om och om igen.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry