Lee Perry & The Upsetters Ape-ology

Lee Perry & The Upsetters
Ape-ology
Trojan TJBDD361 (Border)

Av: Mattias Jonsson

Publicerad: fre, 2010-01-15 12:19

Lee ”Scratch” Perry; mannen, myten, galningen, geniet. Mycket har sagts och skrivits om denna legendariska producent och det mesta får man ta med en nypa salt. Det är helt enkelt svårt att skilja mellan sann dikt och skapad verklighet när det gäller hans person. Men utan tvekan var miljön kring hans Black Ark-studio oerhört kreativ. Man ser framför sig hur det spelades, spelades in och gavs ut skivor där dygnet runt, under flera år. Många gånger (jag tänker t ex på The Congos monumentala album ”Heart Of The Congos”) nåddes utomjordiskt höga höjder, rent musikaliskt. Hur det gick till och varför det lät som det gjorde kan jag inte svara på. Det bästa är som alltid att lyssna på musiken och låta den tala.

Lee Perrys diskografi är både omfattande, rörig och ojämn. En sådan här sympatisk samling är verkligen manna från himlen. ”Ape-ology” samlar tre album från guldåren 1976-1978: ”Scratch The Super Ape”, ”Return Of The Super Ape” och ”Roast Fish, Collie Weed & Cornbread”. Man får en dubbel-cd fylld av rotreggae och dub, serverad i en murrig och brundammig ljudbild som liksom skruvar till ens verklighetsuppfattning. Basen gör sitt jobb, rytmerna håller ihop på ett obönhörligt vis, korna råmar i bakgrunden och slagverken tisslar och rasslar. Det känns märkligt att i beskrivningen av musiken använda ordet psykedelisk, men på något sätt ändå självklart. Ofta sugs man som lyssnare in i en kaleidoskopisk rörelse och det är verkligen fascinerande. Särskilt på lite högre volym.

”Scratch The Superape” och syskonskivan ”Return Of The Superape” är de två som jag håller högst. Förstnämnda album är ypperligt. Sävligt och drömskt vävs tio spår fram, med sköna sånginsatser av The Heptones, Prince Jazzbo och The Full Experience. Här återvinner också Lee Perry rytmspår från andra låtar och skapar helt nya låtkonstruktioner. Även ”Return Of The Superape” är underbar. Skivan rör sig framåt på samma sävliga vis, men kanske mot aningen friare marker. Mästerverket här är ”Bird In Hand”, en suggestiv låt som tålmodigt släpar sig fram. Svårare har jag för ”Roast Fish, Collie Weed & Cornbread” som innehåller två-tre riktigt starka spår, men som mest känns ansträngd och spretig. På denna skiva sköter för övrigt Perry sånginsatserna själv, på gott och ont. Hans gälla röst känns både personlig och lagom bisarr, men summan av det hela är ett ojämnt hopkok. Sju utmärkta bonusspår avslutar ”Ape-ology”, och här handlar det främst om tung dub.

En intressant infallvinkel är de vägar som den här musiken pekar mot, både framåt och bakåt. Många gånger kommer jag att tänka på nittiotalets Portishead och Massive Attack. Och finns här inte också en viss likhet med den sliriga, snedvridna funk som Sly & The Family Stone gjorde? Och har inte collage-estetiken, klipp-och-klistra-tekniken och den rabulistiska synen på ljudbilden vissa drag av grupper som Can och Faust? Och är det inte uppenbart hur influerade postpunkband som Public Image Ltd., The Slits och The Pop Group var av detta? Ja, så kan man leka med referenser och hoppa ledigt mellan genrernas tuvor. För enligt min mening lyfter Lee Perry upp reggaen ur dess ganska formaliserade mallar, upp till en nivå där den grundläggande och lite tråkiga baktakten blir sekundär.

(Publicerad 2007)

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry