Lee Ranaldo & Leah Singer Drift (DVD)

Lee Ranaldo & Leah Singer
Drift (DVD)
Plexifilm 022 (Border)

Av: PM Jönsson

Publicerad: tis, 2009-11-03 16:04

Projektioner mot svart bakgrund. Två bredvid varandra. Nya scener. Nya associationer. Gitarrdissonans, massivt muller, råa ambientloopar och noise strömmar ut ur högtalarna. Och ibland text, Lee Ranaldos röst, dikter, reflektioner. Bilder – fotografier, film, videokonst – i kombination med musik och text. Med "Drift" tar Lee Ranaldo och Leah Singer med oss på en resa för alla sinnen.

Projektet började redan 1991. Lee Ranaldo och Leah Singer fattade tycke och började även arbeta konstnärligt tillsammans. De träffades på Knitting Factory, när Singer var kurator för en festival med hemmagjorda instrument där Ranaldo gjorde en grej med primitiv elektronik. "Drift" har framförts i USA och runt om i världen många gånger, ibland med fler inblandade. Mats Gustafsson har varit med i Los Angeles, Stockholm och Ystad. Michael McClure, Ray Manzarek (!), Kevin Drumm, Rafael Toral och hela Sonic Youth har spelat på andra föreställningar. Till exempel.

Lee Ranaldo har alltid använt visuella element och spoken word/poesi i sina projekt utanför Sonic Youth. Han har pluggat film, särskilt det amerikanska avantgardet, förutom den ständigt närvarande Stan Brakhage har Ken Jacobs (som Ranaldo haft som lärare) och – säkerligen – Jonas Mekas varit stora impulser. Jag tror att den Litauenfödda filmarens registrerande av vardagen även har påverkar Ranaldos skrivande (han har gett ut ett par volymer med poesi och dagboksanteckningar) även om Jack Kerouac och hela beatkretsen spelat ännu större roll. Några haikudikter av Jonas Mekas finns för övrigt med i den supersnygga boken som medföljer dvd:n.

Men det är Leah Singer som står för det visuella. Hon kommer från Winnipeg, pluggade i Toronto, jobbade på CBS, levde i Tokyo och Montreal innan flytten till New York under åttiotalet. Hon har gjort mängder av multimediaverk, ofta tillsammans med musiker. Jag är dålig på teknik och ska inte tränga ner i detaljer, men "Drift" är gjord med sextonmillimetersfilm. I en livekontext skiftar "Drift" från gång till gång, hon har laborerat med projektorerna så att de går att använda som verktyg. Singer jämför själv med hur en DJ arbetar. Filmscratching, helt enkelt. Hur dvd:n skiljer sig från de vanliga föreställningarna vet jag icke. Alan Licht och Christian Marclay hjälper till med musiken. Kanske kan man se det här som ett slags bokslut över ett långvarigt arbete, ingen slutgiltig version, men en genomarbetad dokumentation

"Drift" är indelad i tolv kapitel som går in i varandra. Ibland är inte kopplingarna mellan Ranaldos texter och det visuella märkbara. Vilket inte är negativt i sig, det blir en intressant splittringseffekt. Texterna finns i boken, men det är inte svårt att hänga med, han läser tydligt. De två böcker jag har med Lee Ranaldo ("Road Movies" och "jrnls80", Soft Skull Press) är journaler, resedagböcker, vanliga tankar från turnéer till poetiska iakttagelser. En text från "Road Movies", "Richard", är även med i Drift. Texterna här är i stort av samma karaktär, funkar fint att läsa i ensamhet, men lyfter i samklang med musiken och filmen. Ett röstcollage är med också, ett tag tror jag att det är William Burroughs som pratar, kanske är det Robert Smithson, vars inspelade röst Ranaldo har använt tidigare. Den längsta texten, "Paper Box", är annorlunda. Det är ord skrivna efter 9/11. Lee Ranaldo beskriver vad han ser, i sina hemkvarter, i samband med terroristattacken, det handlar även om hur man försöker leva vidare som vanligt efter en sådan omskakande händelse. Filmen visar Manhattan, gatubilder, hus, saker som svävar i luften, människor, monument, vardagen. Utan att frossa i nyhetsjournalistikens inzoomande av tragedier.

Helheten imponerar. Extremt lyckad kombination av text, musik och bilder. Ett kort tag är det fyra projektioner samtidigt. Musiken är förresten ruskigt bra genom hela filmen. Lee Ranaldo är en mästare på att skapa suggestiva klanger, ödsliga gitarrlandskap. Det visuella absorberar ännu mer. Dramatiskt, poetiskt, suggestivt. Mycket information att ta del av, saker som händer hela tiden, skiftningar i färg, i tempo, vissa bilder försvinner fort, andra rör sig sakta sakta sakta. Helt olika typer av bilder också, från magnoliorna i början till en docka som håller för ansiktet (inte olikt Tony Ourslers videoverk). En svartvit sekvens med händer och telefon, röntgen, skelett, kommunikation. Abstrakta mönster. Drag av roadmovie: bilder från Las Vegas, New York, vischan, tågspår.

Ranaldos texter gör i och för sig att man ser saker med hans ögon, men ofta skapar myllret av bilder många berättelser att gå in i, lager på lager av tolkningar. Jag misstänker att det är en maffig upplevelse att se och höra "Drift" live. Men det är starkt även vid tv:n eller datorn. Släck alla ljus. Dra för gardinerna. Släpa fram soffan. Tryck igång. Res.

(Publicerad 2006)

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry