Lena Hughes: Queen of the Flat Top Guitar

Lena Hughes
Queen of the Flat Top guitar
Tompkins Square 2813

Av: PM Jönsson

Publicerad: ons, 2013-02-20 13:34

Tompkins Square har inte enbart lyft fram gitarrmusik. Några av mina favoriter från de senaste, säg, två åren från Josh Rosenthals skivbolag är samlingarna Work Hard, Play Hard, Pray Hard: Hard Time, Good Time & End Time Music: 1923-1936; Aimer et Perdre: To Love & To Lose Songs: 1917-1934; This May Be My Last Time Singing: Raw African-American Gospel on 45RPM 1957-1982 och To What Strange Place: The Music of the Ottoman-American Diaspora, 1916-1929. Samt fjolårets suveräna arkivskiva med Arizona Dranes, kyrkomusiker som spelade piano vildare än Jerry Lee Lewis.

Då pratar jag om fioler, banjogubbar, gospelsångerskor, och oudmästare. Jazz finns också i katalogen, skivor med Ran Blake och Charles Gayle, till exempel. Men få skivbolag har lagt en sådan stor kraft och vikt på att dokumentera gitarrmusik, letat upp outgivet material med folk som Robbie Basho och Peter Walker, släppt samlingarna Imaginational Anthem (nu uppe i fem volymer), men även letat upp nya gitarrister, som Daniel Bachman som jag recenserade innan jul. Det gamla och de nya tvinnas samman.

Senaste skivan har antagligen få hört eller ens hört talas om. Ja, om man inte, som John Renbourn (Pentangle m.m.), som skrivit liner notes, ägnat en stor del av livet åt att spela och forska i anglosaxisk gitarrmusik. Lena Hughes (1904-1988) släppte en enda privatpressad Lp, tidigt 60-tal, men hon åkte runt i den amerikanska mellanvästern på folkfestivaler, ofta i sällskap med sin man Jake, också gitarrist. Lena Hughes spelade även banjo och fiol, men här är det endast gitarr, dels fiollåtar som hon har arrangerat på nytt sätt, och populära låtar, örhängen, hämtade från populärmusik.

Det är en ganska stillsam skiva. Jag tänker ibland på Loren Connors meditativa musik. De populära låtarna kallas, eller kallades, parlor music, musikstycken som såldes, i notform, till exempel, som amatören/nybörjaren skulle kunna sitta hemma och spela, vid sitt piano, eller med en gitarr. Lena Hughes spelar "Spanish Fandango", en låt publicerad redan 1830, som mängder av gitarrister lärde sig, den blev så populär att mer akademiskt sinnade experter kräktes så fort de hörde ännu en gitarrist köra den igen och igen. Samtidigt förvandlades ursprungslåten, som när svarta bluesmusiker gav den en annan twist. Lena Hughes var traditionalist, melodierna är klara som rinnande vatten, vare sig hon spelar marschen "Under the Double Eagle (Unter dem Doppeladler)" en sång som senare blev countrystandard, liksom "Letter Edged in Black", känd via Johnny Cash, eller smeker fram "What a Friend We Have in Jesus".

Ännu en musikhistorialektion från Tomkins Square. Tack för det! Och det är njutbart att lyssna, melodier som skakar av sig historiens ok och ligger där, självklara, redo att vakna upp igen.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry