Let Me Play This For You: Rare Cajun Recordings

Diverse Artister
Let Me Play This For You: Rare Cajun Recordings
Tompkins Square 2912

Av: PM Jönsson

Publicerad: mån, 2013-09-16 10:59

Idol fanns inte i slutet av 1920-talet, men tävlingar har länge varit vanliga i musikers vardag. Inom den amerikanska folkmusiken stöter man på det då och då, i beskrivningar över konvent och festivaler, banjospelare och fiddlare som mäter sina kunskaper åtminstone en gång om året. Det var vinst i en sådan tävling som gjorde att Angelas Lejeune (dragspel) – tillsammans med fiolspelarna Dennis McGee och Ernest Fruge - fick åka till New Orleans en dag 1929 för att spela in musik som gavs ut på skiva. Året efter spelade Lejeune och Fruge in ytterligare några låtar, för Brunswick. 1929 var även året när Percy Babineaux och Adolph ”Bixy” Guidry besökte en liten skivstudio, men depressionen sänkte skivindustrin in i en djup svacka, och cajun, liksom blues och annan folkmusik från södra USA, försvann från skivbolagens prioriteringslistor.

Årtalen fascinerar. Den första cajunskivan är ifrån 1928, "Allons á Lafayette", av Joe Falcon. Musikerna på Tompkins Square-samlingen var tidigt ute, pionjärer, Angelas Lejeunes inspelningar levde vidare och inspirerade kommande generationer, bland annat brorsonen Ivy LeJeune, en av cajunmusikens dragspelsgiganter. Babineaux och Fruge har däremot varit bortglömda, få hörde låtarna, först de senaste åren har cajunhistoriker som samlingens linernotesförfattare Ron Brown fått tag på biografisk information.

Let Me Play This For You: Rare Cajun Recordings samlar 13 av de 16 låtar med Angelas Lejeune som existerar, alla åtta inspelningar med Babineaux/Fruge som gjordes samt två låtar från en ovanlig stenkaka med Blind Uncle Gaspard som visar att det ibland inte var långt mellan cajun och blues. En låt med Blind Uncle Gaspard var även med på Tompkins Square-samlingen Aimer Et Perdre: To Love & To Lose Songs 1917-1934, märkligt att den blinda gitarristen och sångaren inte uppmärksammats mer, men det beror säkert på att han sjunger på franska, inte på engelska som countrybluesikonerna.

Jag chockades över råstyrkan i låtarna på samlingen med Amede Ardoin – Mama, I´ll Be Long Gone: The Complete Recordings 1929-1934 – som Tompkins Square gav ut för två år sedan och är lika tagen av musiken på den nya samlingen. Senare cajun kan också vara bra, men det är något speciellt med inspelningarna i slutet av 20-talet och början av 30-talet, genren hade inte slipats i kanterna, och det nerviga, nästan atonala fiolspelet var i centrum, senare tog dragspelet över mer och mer och sättet att spela formades av rutiner och regler. Å andra sidan var dragspelare som Ardoin helt fenomenala, även som sångare, och det gäller även Angelas Lejeune vars röst skär sig in i skinnet.

Dragspelet är aldrig ensamt, fioler kompar, musik som de splade på danser, och även i dag är det svårt att sitta stilla när LeJeune trycker igång "Bayou Pom Pom One Stop" eller valserna, som omformats i hundratals år, från Frankrike, till Akadien (franska Nordamerika), och som sista anhalt Louisianas hokuspokuskultur. Percy Babineauxs fiol tar omedelbart ett hårt grepp, fötterna stampar i takt och dragspelet är där och fyller i med mustiga ljudknuffar. Jag vet inte vad det är med mig och fioler, kanske är det Warren Ellis (Diry Three) fel, eller så spökar Näcken. Det är något direkt, farligt, omoraliskt, lätt att ryckas med, ge sig hän, glömma det man egentligen borde ägna sig åt. På "I Am Happy Now" är Babineauxs fiolspel minimalistiskt, fast speedat, i ett glädjerus. Och när han efter dragspelsintrot på "Ella A Plurer Pour Revenir", skär djupare och djupare - fiolen som en kniv - och sjunger, spelar, sjunger, spelar, melodin rycker tag – liksom på "J´vai Jouer Celea Pour Toi" – är det svårt att fatta att det är inspelningar som varit bortglömda i över 50 år.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry