Lisa Ullén Catachresis

Lisa Ullén
Catachresis
Nuscope 1025

Av: Magnus Nygren

Publicerad: ons, 2011-06-29 23:43

Efter succéerna med sin kvartett och den strålande duon med basisten Nina de Heney debuterar pianisten Lisa Ullén nu som soloartist. 13 låtar på mellan 54 sekunder och 9.20 minuter inspelade i Göteborg i maj 2010. Variationen i tid återspeglar den musikaliska bredden som i sin tur är avhängigt Ulléns fantastiska teknik. Men hur virtuost det än är finner jag hela tiden ett musikaliskt djup som är imponerande. Tekniken är således viktig, men den ställer sig inte i vägen för resultatet.

Goda pianister inom svensk improvisationsmusik är sällsynta. Sten Sandell – som faktiskt också gett ut på detta amerikanska bolag – har länge varit ganska ensam men får nu sällskap av Lisa Ullén. Det som binder samman är den tekniska fingerfärdigheten, dragningen åt konstmusiken, de dämpade tonerna och till viss del färderna in i pianots innandöme. Likheterna hörs ibland, exempelvis i det rytmiska rullandet med dämpade toner i de korta ”Granite” och ”Dig” – men i det stora hela skiljer de sig från varandra både i sound och musik.

Kanske är det litet slarvigt att överhuvudtaget kalla det för improvisationsmusik. Det finns en klar linje i låtarna, ett sammanhang, en början och ett slut. Jag tror däremot inte att låtarna är omsorgsfullt noterade hela vägen och att hon spelar dem likadant varje gång. Snarare finns det nog utrymme för variation och improvisation inom givna ramar.

Med eller utan dämpningar är klangvandringarna ett återkommande särdrag hos Ullén. Mönster som upprepas och återkommer, samtidigt sker förflyttningar och förändringar som skapar dynamik och spänning i musiken. Något minimalistiskt upprepande finns dock inte. Det handlar snarare om att Ullén gräver sig djupare och djupare ner i de komponerade styckena. Ett bra exempel är ”Low Voice I” där låga toner i mörka färger dramatiskt vandrar längs intrikata mönster.

Med toner dränkta i dissonans sticker ”Periphrasis-GOLD” ut. Det rasslar trasigt om låten, något är lagt på pianots strängar som ger klangerna ett i det närmaste elektronisk ljud. Konventionella pianoklanger tränger då och då igenom den täta väven av mullrande toner. I ”Mine” är det som att solfjädrar spänns ut med preparerade pianoklanger. Det är händelserikt och tätheten i ”Periphrasis-GOLD” är här utbytt mot en mycket transparent ljudbild.

Lisa Ullén har även en lyrisk sida som är tydlig i ”Talking to Carla”. Jag antar att det handlar om Carla Bley då det finns stora likheter med hennes fraseringar och sound. Inte minst i avståndet mellan tonerna, naturliga mikropauser skulle man kunna kalla det.

Catachreasis är en mycket välkommen utgivning! Jag kan inte annat än att varmt rekommendera den.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry