Lisa Ullén David Linnros_LUDL

Lisa Ullén / David Linnros
LUDL
Disorder / davidlinnros@yahoo.se

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tors, 2009-12-10 18:44

Bengt Nordström myser i sin friformhimmel uppe hos Meister Eckhart. Hans granne John Stevens ler lycklig över att någon verkar förstå vad fri impriovisation är. Jag har skruvat upp ljudet för att de skall kunna höra ordentligt!

Under drygt tjugo minuter levererar pianisten Lisa Ullén och altsaxofonisten David Linnros tre bitar impro som svävar minst en meter över marken. De har döpt denna stunds ad hoc till namnvitsiga ”Ludl”, vilket förstås rimmar på det latinska ordet för ”lek”. Här förekommer således samtidigt två exemplar av homo ludens. I leken liksom i den besläktade sysslan kärlek raseras regler; egna sådana upprättas (för stunden), alla är glömska av vad som egentligen borde gälla. Hit kommer man oförställd, inte i opposition, inte i uppror, men ändå allt detta på en gång. Detta visste Stevens, Nordström och grabbarna, för det var mest grabbar på den tiden, då de styrde sina inspelningar. Bandet rullade och de spelade: på obskyra scener, under stora festivaler, hemma hos varandra. De lyssnade till vad de gjort, väl medvetna om att egentligen var den fasta form skivan gav musiken i strid mot själva idén om en musik som var ett flöde omöjligt att kapitalisera. Men det finns ingen stor konst utan paradoxer, och glad är jag och många fler för detta tilltag.

Kanske tänker många samma sak om denna skiva några år från nu? Jag tror det. För mig är estetiken, hållningen till musiken och det egna uttrycket djupt besläktat: Vi spelar och sätter på bandspelaren. Sedan lyssnar vi!! Ett utsnitt svindlande vacker musik som ringlar sig fram har klippts ut och givits ut som en rätt så hemmasnickrad utgåva. Missförstå mig inte, allt är lysande. Men fjärran från de stajlade utgåvorna av frijazz och annat ”alternativt” mode på dagens scen.

Det är rakt av. Precis som på Little Theater i London dyker musikerna ner i musiken som informella konstnärer. Ullén har preparerat pianot och trollar med mullriga toner. Ibland studsar hennes ljud rakt upp i Linnros sökande långljud. Han har stannat i förvåning inför saxens ljudströmmar. Andedräkten känns varm och förvandlas då och då till gungiga klädstreck för pianots tyngre sjok. Han lyssnar efter sin ut och inandning. Pianot knastrar och knackar på, utmanar hans frestelse att drömsk stänga om sig. Och dörrar öppnas in i en musikvärld de två bygger upp tillsammans. De gör sig ingen brådska, det är ingen uppvisning, de är ensamma. De små sökande rörelserna på pianot blir allt tätare och varje klangskillnad noteras. Ingenting går till spillo i denna ljudekologiska musikanvändning.

Borta är de yviga gesterna, fjärran är brösttonerna, obefintliga de virtuosa utfallen. Ingen vill bevisa någonting. Varför skulle de vilja imponera?! Det är precis samma etik som John Stevens drev. Här är vi vid källan, och det är så förbluffande hur läskande och skönt sval den ännu är.

Återanvändning, säger någon. Det går jag inte med på! Dessutom: inga återkomster är ju någonsin desamma slog ju Artur Lundkvist fast för sextio år sedan. Ullén och Linnros är glömska av annat än Stevens och hans grabbar var upptagna av. Dessutom tillämpar de en mer tillåtande attityd, ja, egentligen återstår ingenting av dåtidens förbjudande, undvikande, hållning. Det är på många vis hälsosammare för nyfikenhet och lyhördhet att bara våga vara i musiken utan förbehåll.

Musiken är osentimental, ometaforisk, inga omskrivningar härskar, de vill inte avbilda annan musik, lånar icke en basrytm från andra scener. De går tillväga med samma medvetenhet som poeter då de använder ord, vändningar, fraser, strukturer; men Linnros och Ullén väljer klanger och toner. Därför svävar inte Linnros liksom lyckligt över pianots övertoner. Han befinner sig där. Bland annat. Det är en konstaterande musik. Avskalad. Som inte gör sig brådska. Med små riktningslösa rörelser flyttar de sig runt i ett egenmöblerat rum av ljud och musikaliska figurer som tätnar alltmer. Jag har aldrig hört något liknande.

I ett orange genomskinligt plastfodral med en klisteretikett döljer sig kanske den bästa improviserade musiken just nu i Norden.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry