Lisa Ullen Revolution Rock

Lisa Ullén Quartet
Revolution Rock
Disorder CD 002

Av: Thomas Millroth

Publicerad: tis, 2009-09-29 20:44

Pianisten Lisa Ullén debuterade med "Big Bang" för tre år sedan, ett album som gav mersmak. Jag tänkte då, att det finns musiker inom modern jazz som är något annat än reproduktionsmaskiner och ekokammare. Den fria jazzen krånglar sig fram på smala stigar, då den vill behålla sin identitet och särart. Utan att bli ett slags klassisk musik. Därför lyssnar jag särskilt uppmärksamt på nya kvartettskivan med Mats Äleklint på trombon, Nils Ölmedal på bas och Andreas Axelsson på trummor.

I frijazz gäller det ju att låta gamla mönster skymta samtidigt som de spänns och brister. Detta sker icke genom att spela snabbt på världsrekordtid, tonerna måste få ta sin egen tid, mogna, växa, sättas. Det krävs en speciell återhållsamhet. En väntan, där spelaren också tar sig tid att lyssna på det ekande tomrum som föder nästa fras. Ullén har spänst i anslaget när hon driver musiken framåt. Hon är tätt samspelt med Ölmedal och Axelsson, som pumpar och färgar musiken i yrsliga tilltag. Spelet är dramatiskt. Det är inte frijazz som spräcker brallorna, utan en mer strukturerad sort, som ägnar sig åt att väva, tråckla, skapa mönster.

I mina öron låter det som om gruppen knyter an till Eje Thelins magiska musik runt 1967. Det understryks förstås av Äleklints starkt stegrade spel. Han spelar euforiskt och dansant. Som en dervisch dansar. Hör bara hur han smyger sig in i musiken i titelnumret och eldar upp sig med korta, attackerande fraser. Dem lämnar han halvt om halvt svävande i den självskapade musikhimlen. Skickligt tar Ullén emot och skapar en tornado av motljud. I inte alltför våldsamt tempo, men ändå snabbt, och i vaksam kraft byggs musiken upp i en nästan vinglande höjd. Som om den kunde rasa, men de når toppen och backar långsamt för att behålla sinnesstämningen.

Att det inte är 1967, trots allt, hörs på de olika insläppen i musiken. Där klirrar och knastrar litet friform ibland, men jazzen hörs ändå. Ullén visar sin absoluta känsla för klangvärden. Diskanttoner kastas in som klingande småmynt i medmusikernas mulliga, bulliga musikhattar. Det blir inte friform av det men det blir blixtrande grann kvartettmusik.

Ren och rak pianojazz spelas i den mörktonade "Ghost Step", ett av albumets bästa stycken, en uppvisning i beräknat, skiftande spel, där intresset hålls på kokpunkten hela tiden. Efter "Ghost Step" känner jag mig nyfiken att höra mer av Ullén i trioformat eller som solist. I det efterföljande stycket, "Sketches of Utopia", gräver Äleklint i jazzens visionära historia – där drömd renhet i form av ljudprimitivism och social utopi förenades; den som ju gjorde den till ett av modernismens grannast lysande segel.

Det attraktiva med denna cd är hur musiken skapas av en grupp, där varje medlem både spelar solistiskt och kollektivt samtidigt. Det är alltså inte som i en del jazz ett pärlband av melodi-solist-melodi osv. De enskilda rösterna hörs hela tiden, ibland får de kanske några takter för sig själva. Det viktiga är hur gruppens struktur också ger klang och olika strukturer åt de musikaliska förloppen. Vilket understryks av att de fyra vid några tillfällen reduceras till tre i olika kombinationer. Det ger omväxling åt lyssnaren.

Det finns alltid precision i utbrotten. Intelligens i känslorna. Tillitsfull lyhördhet i gruppspelet. Om inte den här skivan får något slags jazzutmärkelse äter jag upp den hatt jag inte har.

Läs mer om:

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry