Little Women_Throat

Little Women
Throat
AUM Fidelity Records AUM 061

Av: Johan Redin

Publicerad: ons, 2010-09-08 11:23

Emellanåt kan jazzen behöva en spark i arslet. Elgitarr, elbas och trummor av större dimensioner brukar vara säkra kort om man vill skrämma liv i musiken. Visst har det fungerat: från Sonny Sharrocks Black Woman till Ornette Colemans Tales of Captain Blood över Music Revelation Ensembles No Wave till det mesta av The Thing (även om de förvisso spar på elektriciteten). Dessa är utmärkta exempel där föreningen av jazz och rock blivit till något verkligt vitalt – och inte fusion, med all dess konflikträdda virtuositet och matematik.

Kvartetten Little Women har släppt sin uppföljare till debutskivan Teeth, passande nog med den anatomiska påbyggnadstiteln Throat. Det rara namnet till trots är Little Women exempel på bra, konfronterande och utåtagerande jazz som inte räds att ramla ner i trash metal. Gitarristen Andrew Smiley är ett nytt tillskott, annars är bandet oförändrat: Darius Jones och Travis Laplante på alt- respektive tenorsaxofon och Jason Nazary på trummor. Det både är och låter som en korsning mellan The KillMe Trio och Darius Jones Trio med andra ord,

Throat är tydlig i sitt budskap och halsen kommer väl till användning för att matcha Smileys gitarr och Nazarys anfallande spel. Det går hett till och det känns varken utstuderat eller som något omotiverat hatvåld mot tradjazzen. Little Women håller lågan uppe, men för mig känns det ändå som en tillfällig kick. Jag hittar inte så mycket under det hela, annat än kvalificerad friformsmusik. Nu tror jag i och för sig inte att det är meningen att man skall analysera den här musiken i sömmarna. Den är menad som en kontrollerad explosion. Men litet som i fallet med en actionfilm, som kan vara i princip hur dålig som helst, sitter man ibland ändå kvar. Det är snarare effekten som trollbinder mig, inte innehållet.

Allt är dock inte mangel. Laplante och särskilt Jones träder fram i lyriska passager, som i låten ”Thorat IV”. Det skapar en vacker kontrast till den annars ihärdiga fonden. Kvartetten kan sin jazzhistoria också, de är inga ungdomsbrottslingar. Jag leker med tanken att de vänder på steken och softar litet mer och går på offensiven vid väl valda tillfällen. Men gjorde de det skulle jag säkert gnälla om varför de inte prövade att göra tvärtom. Det ska nog låta som det gör helt enkelt. Hursomhelst är resultatet ungefär som starköl som håller halten 7% och uppåt, snabb och pålitlig effekt men på bekostnad av smaken.

Youtube: Georges gitarr

Spellista: Don Cherrys 70-tal

Cherry

Youtube: TD live in Coventry